elsasundin

- elsaas@live.com

I think this means goodbye!

Kategori: Allmänt

Förlåt för att jag är världens sämsta bloggerska...
Har insett hur mycket roligare livet blir om det slutar svärma kring ytliga bloggar. Ett tag i mitt liv tog bloggandet upp alldelens för stor plats av vad jag gjorde på dagarna, men det har svalnat av rätt så mycket just nu.
  Jag tycker att livet blir så mycket roligare av att upptäcka allting själv och leva mitt eget liv, istället för att fastna i alla andras liv. "De andra" kanske råkar ha ett litet mer händelserikt och spännande liv än mig.
Men poängen är att det inte spelar någon roll. För jag är jag: Elsa Sundin, en liten tjej från en liten stad i lilla Sverige end of story. Men jag tycker om mitt liv och spenderar det gärna med mina underbaraste vänner och upplever egna saker som inte går att känna genom en dataskärm. Istället för att bara fastna i vad alla andra gör, vad alla andra har och hur alla andra ser ut...
  För jag är INTE alla andra, jag är precis motsattsen. Jag är JAG och det kommer alltid att vara så, det är något som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig!

Jag ser absolut inget fel i att blogga och jag tycker att det är kul att läsa bloggar då och då. Men jag känner att mitt liv är mer än så, mer än en skärm och några knapptryckningar!!
  Ha ett sjukt bra liv alla goa och glada människor där ute. För det har jag och jag tänker fortsätta med det också!
KRAM






(Vem vet om livet leder tillbaka hit någon gång... Men det kan bara framtiden avgöra just nu!)
La ut sista delarna av Deckaren också... Vet egentligen inte om det var någon som var intresserad av att läsa klart den, intresset kanske har svalnat lite? Men jag tänkte att när jag ändå hade börjat kanske jag skulle avsluta det också;)

Deckare Del15 EPILOG

Kategori: Deckare

EPILOG

Nu är Linda på väg till samma hus igen som för fem månader sedan, då var syftet att få reda på mer om tjejen, hennes bakgrund och annat viktigt till utredningen.
 Linda får en väldigt glad överraskning då hon får syn på gården när hon går på uppfarten. Buskarnas grenar spretar åt alla möjliga håll, under de stora träden ligger det skrumpna löv och grenar. Det märks verkligen vad som fått mer uppmärksamhet än gården den senaste tiden och ett leende speglas mot fönstrens oputsade ruta.
  Linda ringer på dörren och hon hör lätta steg inifrån. En stor skillnad mot för fem månader är också uttrycket då mamman får syn på Linda. Ögonen speglar ingen oro, utan bara ren tacksamhet och glädje. Linda möts upp med en stor kram.

 Linda går in mot det väldigt ljusa och öppna vardagsrummet igen och möts upp av ett av det vackraste leendet hon sett. Hon känner knappt igen flickan i soffan. Hon ser så vaken och frisk ut. Det ligger som en aura runt henne. Linda går fram och ger henne en stor mysig kram.
  “Hur är det nu? Du strålar ju som en sol. Det är precis vid dessa tillfällen jag känner att jag valt helt rätt jobb!”
Linda möter flickans strålande blick och det var allt hon behövde få se, den blicken kommer Linda alltid minnas och kommer alltid hjälpa henne fram när det är svårt. För när det väl kommer till slutet så var allting värt det hårda slitet som ligger bakom.

Deckare Del14

Kategori: Deckare

 Jag öppnar ögonen efter ännu en natt i källaren och ångrar redan att jag öppnat dem, jag hade kanske kunnat fortsätta drömma istället för att vakna upp till den värsta verkligheten någon måste uppleva. Jag känner mig bara svagare och svagare för varje dag som går och jag kan inte längre hålla reda på hur länge jag har varit inlåst här.
  Handen letar sig över väggen efter strömbrytaren och jag får rysningar genom hela kroppen när kylan från väggen når fingertopparna. Men armarna orkar knappt med hälften av det de orkade med i början mot nu, det finns ingen kraft alls att hämta från nu. Så det tar sin lilla tid innan rummet blir ljust igen.
  Klockan på väggen visar mycket mer än förväntat; 10.18.
Han brukar aldrig låta mig sova längre än 09.30 annars, om jag har tur. Han brukar ju alltid snacka på om sina nödvändiga rutiner som ingen under några som helst omständigheter får bryta.
  Men jag får väl inte bli för nöjd med det här och tro att det kommit någon typ av vändning?
Snart kommer han väl ner igen och fortsätter med att göra mitt liv till inget annat än ett rent helvete! Hur kan någon egentligen orka med ett liv som honoms? När det enda livet snurrar runt är att förstöra andras liv, trycka ner dem och få dem att känna sig som inget annat än smuts. För det är verkligen det enda jag känner mig som nu; smuts.
Rädslan som jag känner varenda dag, varenda minut är inget att leka med heller, men ändå leker han med den, precis som en liten treåring kastar omkring sin trasdocka, en docka helt utan känslor.
  Nu måste jag väl ta mig till toan och fräscha till mig, han ska minsann inte få en enda extra anledning till att slå till mig för att ha slöat. De han verkligen gillar minst av allt är när man slöar, inte för att jag brukar kunna göra så mycket annat i denna kalla källare.
  Jag sätter mig långsamt upp i sängen och släpper ner benen på golvet. Försöker försiktigt stödja resten av kroppen på de sköra benen som får för lite mat och aldrig får röra på sig längre och jag känner direkt av yrseln. Fick ju ingen mat igår, han for iväg någonstans för att träffa någon och inte är han tillbaka än inte. Han glömde väl helt enkelt bort det.
  Bara tanken på mat vrider sig i magen, idag var väl turen helt enkelt inte med mig. Benen släpar sig in mot toan och det lilla jag fick i magen igår kommer upp.
  Benen ger vika och jag ligger lutad mot toastolen helt utan ork, helt tom på allt. Tårarna bara rullar ner för kinderna och jag ska då minsann inte alls fixa till mig idag, han ska få alla frislag han vill. Men jag tänker inte lyssna mer. Om det ska betyda att jag får sätta livet till får det väl bli så. Vad är väl det här livet värt ändå?

 Efter att ha legat på toan ett bra tag hörs det ljud ifrån dörren. Nu kommer det väl, lika bra att förbereda sig på det värsta. Och det är väl nu om någon gång man borde tänka på om det egentligen kan finnas någon gud? Jag vill bara att, om du nu kan finnas, att mitt liv i himlen ska få lite mer betydelse än mitt liv på jorden. Annars hoppar jag lika gärna över till den brinnande sidan direkt istället för att känna ännu mer besvikelse i livet!
  Men ingen rycker upp dörren som förväntat. Istället hörs det knackningar från dörren.
  “Hallå? Är du där inne? Vi ska rädda dig, du ska aldrig mer behöva känna dig rädd! Olof sitter inför rätten nu och du kommer aldrig mer behöva se det ansiktet igen. Jag ska få ut dig!”
  Det var en mjuk kvinnoröst som hördes utifrån. Men jag kan inte få ur mig något alls, min tunga känns helt torr i munnen. Istället börjar jag bara banka helt oavbrutet med handen i väggen för att visa att jag är här inne och behöver deras hjälp, stegen hördes uppför trappan igen.
  Efter ett tag lät ett avlägset ljud vid dörren samtidigt som jag bara bankar hårdare och hårdare mot väggen. När en söt kvinna i 30 års åldern och en gubbe kommer fram till mig säger det något till mig som jag inte alls uppfattar och det hjälper mig upp samtidigt som jag är i någon sorts trans.
  Efter att ha varit fast i en liten källare utan riktigt ljus på några små kvadratmetrar, till att gå upp för en trappa och kunna se riktigt solljus bakom dörren där uppe kändes mer underbart än någon annan känsla jag känt förut. Det kanske är nu jag är på väg till himlen?
Jag är äntligen, äntligen fri!
  Jag kan inte hjälpa leendet som smyger sig fram på läpparna. Den vackra kvinnan i polisuniform bredvid mig tittar på mig och hon bara ler också. Denna lycka är mer än vad min kropp klarar av just nu i mitt tillstånd. Det svartnar framför ögonen och jag känner ett par starka armar ta emot mig när jag långsamt faller ihop med ett leende på läpparna.

Deckare Del13

Kategori: Deckare

Nu finns ingen återvändo. Linda står exakt på den platsen hon och Olof bestämt träff, medan resten av truppen gömmer sig diskret en bit bort och gör sig redo att ingripa i vilken sekund som helst. Linda är väldigt spänd och lite rädd över vad som kommer hända nu: Vad kommer han säga? Hur kommer han reagera och hur kommer hon reagera på det? Kommer han bli förvånad eller kommer det att komma väntat?
  Linda ser Olof närma sig henne och det mörka svallande håret fladdrar med vinden. Precis som alla de stora hjältarna i hollywoodfilmer när de just räddat världen från undergång. Skillnaden nu mot filmerna är bara att Olof inte direkt spelar “the good guy” och att det inte ens är någon film. Allt som händer nu är ren verklighet. Det funkar inte alls med omtagningar. Gjort blir gjort och det skrämmer henne när hon ser Olofs blick.
  Han är ganska nära nu, Linda har tänkt igenom väldigt länge vad hon ska säga och hon har bestämt sig för att vara väldigt kort och konkret. Inte dra ut på det, för att få allting överstökat.
Nu är Olof framme vid Linda och hans ansikte förvrängs när han får syn på hennes uttryck.

Deckare Del12

Kategori: Deckare

Linda ser Polisbilen med Rolf och en ung tjej i gymnasieåldern svänga in på station och hon undrar var fallet kan vara på väg nu.
Men hon har en underlig känsla av att detta kommer leda dem rätt och att något bra kommer hända väldigt snart. Linda blir väldigt nyfiken på tjejen som sitter i bilen, samtidigt som hon har sina aningar om vem och varför hon kommit hit med Rolf.
 Hon möter upp dem vid bilen och de börjar gå in mot entrén.
  “Slutet är nära.” slänger Rolf ur sig samtidigt som de drar sig mot stationen. Både Rolf och Linda kan inte hjälpa att dra till med ett litet leende var.

 

Linda vet inte riktigt om hon ska skratta eller gråta nu när hon går ut ifrån förhöret. Nu ska de handla snabbt med all den informationen de har fått och om allt går rätt till nu borde allt vara över snart. Nu är de verkligen på väg någonstans.

Deckare Del11

Kategori: Deckare

Samtalet mellan damen och Rolf  var väldigt givande för honom och för fallet.
Nu, dagen efter sitter han i samma bil, på samma väg och i samma uniform som igår. Skillnaden är bara den att idag har han lite mer insikt i hur kidnapparen bara verkar spela ett spel med dem. Ett spel som snart ska nå sitt slut.

 Rolf parkerar bilen precis utanför den stora vita skolan, med stora fönster och öppna ytor. Stor utegård med vackra träd och bänkar som utifrån bara sprider signaler om att vara en bra och rik skola.
 Utanför ser han en ensam tjej sitta på skoltrappan. Efter ett antal bytta ord med damen igår och ett antal olika bilder, så tror de sig ha hittat den utsatta tjejen. Just den tjejen som han letar efter, sitter på trappan vid skolans entré. Helt utan tvekan måste det vara lyckodagen!
  Rolf kliver ur bilen och närmar sig tjejen som har musik i öronen och hon märker inte av Rolf när han närmar sig, förrän han kommit fram till första trappsteget då hon tittar upp. Ögonen spärras upp på ett litet skrämt sätt och Rolf förstår att han har kommit till rätt tjej. Han sätter sig försiktigt bredvid henne och är väldigt glad att hon sitter ensam.
  Rolf väntar på att hon själv väljer att ta ut musiken ur öronen för att prata och det dröjer inte alls länge innan man ser fingrarna på iPoden och hon drar ut musiken ur öronen. Rolf antar att hon inte kommer ta första steget till en konversation så han börjar försiktigt med att presentera sig själv.
Ett vänligt leende kom från hennes läppar och allting bara släppte på en gång, hennes mur sprack totalt.
 Tårarna börjar rinna helt ohejdbart och orden bara ramlar ur henne samtidigt som Rolf bara sitter och lyssnar, tröstar och nickar.
  “Det började som en vanlig skoldag, men jag hade stannat bara lite längre på skolan för att förbereda mig inför en redovisning till lite senare.
 Så jag var bland de sista att lämna skolan. Jag började gå hemåt som vanligt, men precis när jag skulle gå över vägen grep en kraftig hand tag om min arm. Jag reagerade på att handen var väldigt varm, faktiskt ovanligt varm. Jag kände att det var en grov manshand och greps av panik, men kunde inte få något alls ur mig.
Mannen drog med mig med hans hand för min mun. Jag kan fortfarande känna fingrarna på hakan och det är väldigt obehagligt.
Jag kunde inte säga något alls, samtidigt som han bara försökte intala mig att han inte var farlig och att allt detta var för en god sak, jag trodde honom inte förstås. Men vågade ändå inte streta emot, jag var för rädd!
  När vi kom in i skrubben tog han upp en pistol och han sa att om inte jag gjorde exakt det han sa, skulle han inte tveka en sekund att använda den här och han pekade på pistolen han höll i handen. Jag blev helt galet livrädd!
  Han kastade mobilen på mig och han hade redan slagit in ett nummer. Han sa exakt vad jag skulle säga och sen vet du ju allt om det.
Efter samtalet tog han tillbaka telefonen och började fiffla med något som jag inte har någon aning om och precis innan han gick sa han att något av det här skulle komma ut så skulle han söka upp mig igen och göra slut på mig.”
  Hon gör en liten paus och Rolf bara tittar på henne och det märks att hon är livrädd.
  “Jag är verkligen jätteledsen att jag gjorde det här! Jag hamnar inte i fängelse för det här va? Jag vara bara så rädd? Jag är inte redo för det, jag vill plugga klart och få något gjort av mitt liv. Jag tänker inte sluta här!
  Jag var bara så rädd och nu kommer han säkert också söka upp mig, det kanske är bättre i fängelset då egentligen. Istället för att få honom efter mig?
  Åh, jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så rädd!”
Rolf tittar på henne igen och ger henne ett vänligt leende.
Var inte rädd, du kommer inte hamna i fängelse alls. Däremot ska vi se till att den sjuka mannen får straffet han förtjänar.
Vi kommer att hjälpa dig så att du ska känna dig trygg, men det är inte säkert att det blir lätt. Vi skulle också behöva lite hjälp från dig nu och det var verkligen modigt att du vågade ta steget direkt och berätta det här för mig. Det kommer underlätta otroligt mycket ska du se.
Skulle du kunna följa med mig till stationen nu och reda ut lite saker så vi får fast monstret?”
Tjejen bara nickar och tittar upp på Rolf. Tårarna slutar rinna och Rolf torkar försiktigt henne kind.
  “Kom med här nu ska vi se, allt kommer bli bra. Nu ska vi få ett stopp på det här.”
Hon följer Rolf ner till polisbilen som sedan tar med dem till polisstationen. Hon säger inte mycket under bilturen dit och precis när de svänger in till stationen får Rolf syn på Linda. Precis den personen han vill träffa. För nu ska det bli ett avslut på den jobbiga och tragiska karuselltrippen.

Deckare Del10

Kategori: Deckare

Rolf lägger ner telefonen lika frustrerad som innan samtalet hade börjat. Visserligen har de hittat kropparna och de är på väg framåt. Men de har fortfarande ingen misstänkt på dessa stackars flickors mördare och ingen som helst aning var den femte stackars flickan kan vara gömd.
  Det har nu gått två veckor sedan den senaste flickan blev kidnappad och de senaste dagarna verkar till och med Linda ha tappat lite fokus. Hon är mest ute med den där nya killen Olof. Hon som hade varit så otroligt engagerad i detta.
  Rolfs tankar avbröts plötsligt med att telefonens irriterande signal surrande i öronen… igen! Med en suck tog Rolf upp luren till örat och svarade.
 Men svaret från andra ändan förvånade honom, det var inte alls vad han hade väntat sig.
  “HALLÅ, DU MÅSTE HJÄLP MIG! Hallå, hallå!?” En skrovlig, skakig, storgråtande ung tjejröst hördes i andra linjen och han började ana vad detta kunde vara om.
Rolf bytte sinnesstämning lika tvärt som när någon trycker på ”on/ off knappen” eller när någon tänder och släcker en lampa. Denna gång var det som att någon tryckte på Rolfs “sinnesstämnings-knapp”. Han gick från totalt mörker direkt in till ljuset och tände hela rummet.
  Rolf måste nu handla otroligt snabbt och effektivt, inga dyrbara sekunderar får gå till spillo. Nyfikenhets frågor som hur hon fått tag på hans nummer, hur hon fått tag i en telefon överhuvudtaget att ringa med får han spara till senare. Han förstår att det inte finns tid till det just nu, ju mer han får fram desto bättre. Man kan aldrig vara säker på hur länge samtalet håller igång och hur länge han tänkt lämna henne ensam, och tiden kan bli knapp.

   Nu är det ord och inga visor, dags att handla snabbt. Det blev ett kort men värdefullt samtal. Mobilen måste spåras och förstärkning måste fixas nu.
Telefonsamtalet med den unga tjejen blev snabbt avbrutet och av det han hörde gissar Rolf att mannen kom tillbaka.
Om mannen får veta av samtalet till kontoret vill han nog inte ens veta av. Rolf vill inte tänka på vad han nog skulle göra mot den oskyldiga tjejen. Det är illa nog ändå.
  När han tänker tillbaka på de andra tjejernas sönderslagna ben, upprivna sår och blåslagna armar förstår Rolf att mannen inte ger nåd till någon. Inte ens de oskyldiga unga tjejerna som inte gjort annat än förmodligen bara sett just svaga och oskyldiga ut.

 Precis då Rolf hade tänkt överväga att ringa Linda ser han dörrhandtaget in till kontoret rycks upp och Lindas klarvakna ögon lyser upp hela rummet. Linda måste ha hört nyheten på väg hit, för hon rycker tag i alla sina saker så fort hon bara kan och ropar åt Rolf att komma.
  Rolf skyndar sig att plocka med allt, fixa med det sista och han ringer runt till alla möjliga. Tillslut lämnar han kontoret han med.

 Nu är de på väg till platsen dit den spårade telefonen varit och Rolf kan verkligen inte föreställa sig varför någon skulle gömma sina kidnappade såhär nära mänskligheten och verkligheten. Med närmare eftertanke förstår Rolf att de inte alls är långt ifrån en gymnasieskola, han får onda aningar om att det kanske har blivit något helt galet, eller att det kanske är en fälla? Kidnapparen kanske ville ha hit dem?
De tankarna sopade han bort direkt, för om det verkligen är så att detta skulle leda dem till kidnapparen så kanske detta kommer bli deras enda chans.
  Bilen svänger in på en liten väg precis bredvid skolan och stannar sedan av bredvid någon liten skrubb. Alla stiger ur bilen och drar sig försiktigt in mot skrubben.
Rolf lägger handen på bältet för att vara beredd om någon skulle komma bakifrån eller smyga sig fram och han ser att de andra göra likadant.
  Dörren var inte låst, vilket förvånar dem väldigt mycket. Men det därinne förvånar dem ännu mer. För hur mycket de än söker finns det inte ett enda spår på att tjejerna varit fångade här.
  Efter en halvtimmas letande i en liten skrubb, inte större än ett litet städförråd går Rolf ut en sväng och möts upp av en dam.
  “Hittade ni något där inne eller?”
Rolf ser lite frågande på damen som snabbt fortsätter samtalet.
  “Jag såg nämligen en man i kanske 40-årsåldern tvinga in en ung tjej in i skrubben tidigare idag. De var inte där inne så länge, men när de kom ut sprang tjejen gråtandes därifrån. Jag hann inte riktigt ikapp henne, mina ben bär inte lika bra som de gjorde en gång i tiden. Jag hade precis tänkt ringa er i polisen, då jag såg bilen här nedanför, så jag gick hit. Har ni hittat något?”
  Rolf bara stod helt stum och försökte bearbeta allt hon berättat. Han börjar långsamt koppla vad som hänt och måste nu veta allt i minsta detalj av vad damen sett! Vem tjejen var? Men viktigast av allt; vem mannen var?
  Rolf ber damen att följa med honom till stationen så det får reda ut allt i lugn och ro.