elsasundin

Tillbaka på stationen är alla väldigt omskakade. Fyra unga tjejers livlösa kroppar, fem jobbiga samtal till skärrade och gråtande familjer. Det värsta tänkbara hade inträffat och inget att göra åt.
  Det finns fortfarande hopp om att rädda den senaste tjejen. Men det var inte lätt för Linda att ringa och berätta för den senaste kidnappade tjejens familj om dagen. Hur de hade hittat de andra tjejernas kroppar, samtidigt som det inte fanns något spår av deras dotter och syster. Hon var fortfarande spårlöst borta och det gjorde ont i hennes hjärta att behöva berätta det för dem. Linda tänker att de måste vara outhärdligt för dem nu att gå igenom detta då de vet vad som hänt med de andra tjejerna och vad som kanske kommer att hända med henne om hon inte hittas i tid.
  Det enda positiva är att det nu i alla fall finns något att gå och stå på som förhoppningsvis leder dem på de rätta vägarna så snabbt och smidigt som möjligt. Det är allt som Linda kunnat våga säga hittills. Det är fortfarande väldigt mycket som är olöst i fallet och det gör det väldigt svårt att lova en massa. Men förhoppningsvis kommer det upp viktig information tillsammans med obduktionen som blir användbar i framtiden.

Bilens däck glider fram på asfalten, tallarna och granarna susar förbi fönsterrutorna samtidigt som molnen rör sig norrut. Linda lutar sig mot bilens fönster och tittar ut. Utsikten fascinerar henne mer än förut, det är alldeles för sällan man egentligen stannar upp och verkligen ser sig omkring, ser det vackra landskapet som finns framför näsan på oss. Linda tänker på förhöret igen, på kvinnan och på platsen de nu ska besöka. Platsen där kvinnan hade sett en misstänkt man bärandes på en väldigt stor säck. Kvinnan hade sina misstankar om en kropp i säcken och med hennes beskrivningar fick hon ingen emot sig heller.
Linda kunde ana vad som väntade dem och bara tanken gav henne kalla kårar genom hela ryggraden, ändå ner till tårna.
Men detta måste ändå göras och förhoppningsvis är inget för sent än.
  Polisbilen svänger in på en ödslig väg, bort från asfalt och annat tecken på civilisation. Hon tittar ut igen och undrar om det var så här folket från tidigare århundraden sett världen.

 Enligt kvinnan hade hon varit ute på cykeltur i skogen, när hon plötsligt såg en svart bil parkerad mitt på vägen. En bit längre bort in i skogen såg kvinnan mannen gåendes med säcken.
  Som tur var, vände kvinnan direkt då hon upptäckte mannen. Hon blev aningen rädd. Det var väldigt synd att hon inte fick tag på registreringsnumret, men riskerna som hade funnits om hon hade cyklat ännu närmare var ju för stora. Så det var lite tur också att hon vände om, annars hade de kanske inte fått in vittnesmålet. Utan istället kanske fått in ett till fall på saknade personer.
  Bilen skulle väl förmodligen varit stulen också, det brukar vara så. Det är inte ofta dessa typer kör runt i bilar skrivna i deras eget namn.

 Linda kan nu se det stora ihåliga trädet på vänster sida om vägen. Trädet som kvinnan pratade om och Linda förstår att de äntligen kommit fram, hon ser sig omkring och ber chauffören att stanna.
  Rolf och Linda stiger ur bilen och drar in den härliga, rogivande skogsdoften och känner lugnet i själen. Det är väldigt vackert här ute. Den stora, täta skogen breder sig längre än ögat når åt öst lika väl som åt väst och i mitten av denna stora mäktiga skapelse delas allt upp i två sidor med hjälp av grusvägen. Inte heller den kan ögat se slutet på.

Det är fortfarande dag och solen söker sig försiktigt in mellan trädkronorna. En sort ljusdans färdas över deras huvuden. Vinden blåser lätt och får dansen att skifta väldigt tvärt. Ibland till livlig tango och ibland till en stillsam men vacker vals. Lugnet behålls tyvärr inte länge än så och letandet måste dra igång direkt.

 Alfons; den lilla extramedlemmen i truppen håller sig i täten och nosar sig fram genom skogen. Linda, Rolf och de andra i truppen håller sig strax bakom honom. Alfons verkar ha något på spåren och alla följer nyfiket efter.
Plötsligt stannar han och det är som att hela världen stannar för Linda, hon vågar nästan inte titta. Vad kan han ha hittat?
  Men han hann knappt stanna förrän han fortsatte in i skogen igen. Gropen i magen på Linda växer ännu mer nu. Vad kommer egentligen hända näst?
Precis som den tanken lämnade henne märker hon att Alfons har stannat igen och framför honom ligger precis det som alla fruktade. En livlös kropp ligger precis framför ögonen på dem. Linda känner knappt igen den unga tjejen, men skulle ändå gissa på kidnapparoffer nr fyra. Tjejen vars familj Linda just pratat med, den oroliga familjen som skulle göra precis vad som helst för att få träffa deras ängel en enda gång till. Den vackra tjejen med hela livet framför sig.
  Linda kan inte hejda sig längre. Hon känner hur det börjar bränna i ögonvrån och en liten tår rinner ner för den bleka kinden.
Bilderna från besöken hos de oroliga familjerna spolas fram och tillbaka i Lindas minne, hon står inte ut. Snart kommer de få besked om att deras dotter/syster/vän inte längre finns bland oss på jordelivet, utan att själen har gått vidare. Bort från denna planet av elände och Linda är rädd att de inte blir den enda familjen som kommer få dåliga nyheter ikväll, hon har en jobbig magkänsla om att det inte bara är en enda livlös kropp som ligger här, bland mossa och löv.
  Linda tittar in i den snåriga skogen igen och hennes öga för detaljer ser några misstänkta kullar någon grävt i för ett litet tag sen och hon ser på Rolf att han tänker i samma banor som henne.
Rolf kontaktar de på stationen. Han ber dem om förstärkning och utrustning.       
  Ännu en titt in i skogen och nu står Alfons framme vid högen Linda kollade in, som en bekräftelse på vad de befarat. Nu är det bara att vänta på förstärkningen och utrustningen innan de kan kolla hur illa det egentligen ligger till.

Nu blev Linda genast ännu mer på hugget än förut och snart kommer hon spricka. Nu har de äntligen fått den första riktiga ledtråden som faktiskt leder till något konkret att jobba med, något att titta närmare på och som förhoppningsvis leder till ännu mer ledtrådar. Eller kanske till och med ännu bättre… Kanske kan detta leda dem till svaret i egen hög person.

   Linda småspringer i korridoren till kontoret och Rolf samtidigt som hon jämrar sig över att hon valde klackskorna i morse. Hon som inte har använt dem på ett bra tag. Att hon var tvungen att ta dem just idag!
  Linda kan äntligen se dörren till kontoret och släpper den inte en enda sekund med blicken samtidigt som hon närmar sig och väl framme vid dörren bara rycker upp hon den och får syn på Rolfs förvånande blick.

   Lindas adrenalin pumpar fortfarande och hon avbryter Rolf i sökandet ännu en gång, hon tvekar inte ens innan hon börjar prata. Allt bara väller ur henne och hon kan känna lyckan rusa genom henne, nu när de äntligen är på väg framåt i utredningen. De är fortfarande långt ifrån framme. Men det finns i alla fall något att gå på nu, en tråd att följa, en ljusstrimma i mörkret.
  När Linda pratat klart ser hon i Rolfs ögon precis samma sak som hon själv känner, och han ger henne ett av sina “bra jobbat leenden”, samtidigt som han ringer några samtal.
  Nu går de ut från kontoret igen. Rolf och Linda, precis som många andra gånger under denna tid. Men nu är ändå allting annorlunda. Idag finns det en ledstjärna. Ett svagt ljus. En ficklampa. Och det känns så otroligt mycket lättare än att bara famla runt i kolsvart mörker utan att veta var man ska. Linda känner en otroligt lättnad nät hon går där i korridoren på väg mot utgången och på väg mot bilarna nere i garaget.

När Linda kommer in till kontoret igen efter besöket hos den sista familjen sitter Rolf och söker igenom register efter register med den fortfarande kaffedränkta kaffekoppen i handen och tittar fundersamt på skärmen.
  Linda går fram till skrivbordet och lägger ner anteckningsblocket framför honom. Rolf tar en liten klunk av kaffet, ställer ner koppen på skrivbordet och han möter upp Lindas blick.
  “Kan du titta igenom de här svaren så fort som möjligt? Jag har tyvärr inte tid att stanna, måste direkt vidare till ett väldigt intressant vittnesmål som ringde hit tidigare idag och det måste undersökas nu direkt. Jag skulle ju verkligen inte kunna stå ut med själv om vi får in ett till fall med kidnappade tjejer.” Säger Linda.
  “Jo, jag kollar igenom det alldeles strax och sen vill jag höra allt vad vittnet hade att säga. Jag är kvar här på kontoret om du behöver något sen, Lycka till!”
  Linda nickar snabbt tillbaka och går sedan med bestämda steg mot dörren. Det syns på hela hennes sätt att gå och hela utstrålningen att hon inte kommer att ge upp. För nu när Linda väl har bestämt sig för något riktigt ordentligt ger hon aldrig upp!

 Dörren smälls igen och ljudet från korridoren försvinner. Endast surret från datorn och knappandet på tangentbordet hindrar tystnaden från att ta över.  
  Rolf känner av tystnaden, men låter inte den påverka honom alls. Han tänker istället på Linda och beundrar hennes beslutsamhet. Rolf låter den tanken fylla honom med lite extra kraft innan han återigen fokuserar blicken på datorn och fortsätter.

Linda har snart pratat med alla familjerna och hon kan inte hitta ett enda samband mellan de oskyldiga tjejernas kidnappningar förutom de uppenbara som alla redan visste om: Unga missbrukare som hamnat snett av någon anledning och sedan blivit kidnappade en sen kväll utomhus.
  Hon känner att hon måste ta in vittnen igen och förhoppningsvis få in några nya, färska vittnen på den senaste kidnappningen. Linda är medveten om att det ofta kan bli problem att ta in lite äldre vittnen, då det var ett tag sen allt hände och minnena inte alltid finns kvar lika tydligt som förut. Men nu har de inte råd att riskera fler tjejers framtid, alla insatser som går ska utföras.
  Linda går nu längs med gatan på väg till den sista familjens hus. Det är onsdag och det har gått tre dagar sedan den senaste tjejen blev kidnappad och nu är Linda på väg till hennes bostad för att träffa familjen. Linda tar upp en bild som familjen skickat på dottern. Hon var väldigt vacker och bilden togs ungefär två år tidigare, tiden innan missbruket hade tagit över hennes liv helt och hållet.
  Hennes hår var slarvigt uppsatt i en svans och en mahognybrun slinga låg över den solbrända hyn och de fylliga rosamålade läpparna breder ut i ett stort vackert leende. Men det bästa av allt är de tindrande isblåa ögonen som bara sprakar av glädje och lyser upp hela bilden.
  Linda har aldrig träffat tjejen men från och med denna stund har hon bestämt sig. Oavsett pris ska hon få henne tillbaka till den verklighet alla förtjänar att leva i och Linda ska få se det stora vackra leendet. Även om hon så måste sätta vänsterarmen för att få det att inträffa.

 Nu leder fotstegen henne in mot uppfarten till familjens hus.
Huset är ganska stort och ett stort staket skärmar av gården från bilvägen. Trädgården fylls av präktiga träd, vackra buskar och stenpartier utan dess like. Linda undrar vem som egentligen fått mer tid av mamman här: Gården, eller dottern med ett hemskt missbruk?
  Klackarna låter mot grusinfarten och Linda är nära på att tappa balansen i det ojämna grusunderlaget. Stegen fortsätter mot huvudentrén och handen sträcker sig långsamt mot ringklockan. Ljudet av klockan klingar svagt utanför dörren och inifrån rör sig några obekanta steg mot dörren. Stegen stannar av, låser upp dörren och öppnar. Ett obekant ansikte kommer fram i dörröppningen.
  En kvinna i 45-årsåldern försöker med ett litet konstlat leende men ger snabbt upp, Linda känner av hennes oro väldigt tydligt och det speglas i hennes ögon. Linda har aldrig träffat kvinnan, men kan direkt säga vem hon är, hon känner igen de där isblåa ögonen. Den enda direkta skillnaden nu mot dotterns är att hennes ögon nu lyser av oro. Kvinnan öppnar dörren ytterligare och bjuder in Linda i huset.

 Huset känns väldigt nytt och fräscht. Hallen är öppen, ljus och väldigt inbjudande med en stor vacker ljuskrona i mitten av taket, längs med väggarna hänger det foton, både från förr och nu. Närmast hänger det ett familjeporträtt i svart/vitt. De två lyckliga och stolta föräldrarna står och håller om varandra samtidigt som de tre vackra barnen står framför. Flickan i mitten med storebror på högra sidan och lillebror på andra sidan. Alla med deras stora vackra leenden, leendet som verkar gå i släkten.

   Kvinnan börjar gå längs med korridoren som verkar leda till något större rum, förmodligen vardagsrummet i huset och Linda följer efter. Ett stort öppet rum bländar henne med benvita väggar och ljust trägolv. Linda kan inte låta bli att titta lite extra på den stora mysiga skinnsoffan som pryder rummets mitt. Hon konstaterar att familjen definitivt är en övre medelklassfamilj. Blicken fortsätter bakåt i rummet mot den stora teveapparaten som ger ifrån sig klara bilder och låga ljud i bakgrunden. Hela atmosfären i huset är väldigt harmonisk och rogivande.
  Kvinnan sätter sig ner i den stora härliga skinnsoffan i rummets mitt och visar också Linda till soffan med en liten gest. Linda går långsamt fram till soffan samtidigt som hon absorberar in rummets atmosfär och intryck och hon sätter sig ner bredvid kvinnan.
  Linda tvekar lite innan hon öppnar munnen, denna kvinna har just förlorat hennes barn, den enda dottern. Det inte kan vara lätt. Nu måste Linda verkligen bygga upp förtroende för att detta ska funka. Hon försöker att släppa på prestationer och går in i den naturliga polisrollen. Det tar inte lång tid innan hon kommer igång och samtalet flyter på bra.

... kasta tårta i ansiktet på någon och få en tårta kastad i mitt ansikte
... gifta mig, en gång
... resa en MASSOR
... vara med i en musikal
... förmodligen skaffa barn
... lära mig segla
... njuta av livet
... skriva en massa bra låtar
... inreda ett hem precis som jag själv vill ha det
... ha hunnit äta en hel massa god mat
... bo på en varmare plats
... inte känna några ånger över mitt liv
... besöka Auschwitz



http://weheartit.com/entry/19187574