elsasundin

Nu ligger jag här igen, i botten av den djupaste graven man kan gräva ner sig i.
  Det är en mörk, kall höstkväll i början av oktober och det är ovanligt lite folk som passerar, men de få som ändå passerar låtsas inte ens om att jag ligger här. Eller så orkar de väl inte bry sig, de tycker väl att deras liv redan är eländiga nog när de inte hade råd med den där senaste mobilen eller misslyckades på jobbet. De ser väl bara en förlorad själ som inte ens är värd en endaste liten blick.
Men de kanske har rätt? Jag kanske är förlorad!?
  Innan sommaren hade jag verkligen tänkt sluta, jag hade ju till och med min pojkvän vid min sida som lovade sin hjälp. Det kändes verkligen som att mitt liv äntligen hade nått vändpunkten som både jag och många andra i min närhet hade väntat och hoppats på. Men som vanligt när jag får ett ljus i mitt liv tas det bort lika snabbt som jag vågar börja hoppas på något bättre.
  Som om det inte redan var tillräckligt innan så är det värre just nu, jag är ännu djupare ner än förut. Skulle jag ens orka bry mig om det hände mig något, när inte en enda människa ens orkar vända en endaste liten blick åt mitt håll?
  Eller ännu jobbigare, att lämna ifrån sig några enstaka minuter av sin dyrbara och hektiska tid till att gå fram till mig och fråga mig en endaste liten fråga som “Hur mår du?” Men det är väl bara önsketänk, man brukar ju oftast vilja ha allt som man inte kan få. Jag förstår mig verkligen på det, för jag vill inte ha mitt liv längre. Tänk om jag skulle få byta liv med någon annan? Då skulle säkert allt bli bättre! Men det finns nog ingen som skulle vilja byta med mig heller så.

  Skulle någon ens bry sig om jag försvann nu? Mamma och pappa skulle väl försöka bry sig i alla fall, men någon annan... Nej, förmodligen inte, mitt liv räcker inget till helt enkelt.
  Blicken sänkte sig ner mot marken och ner till verkligheten, till den dumma förbannade verkligheten. Verkligheten som säger till mig att jag inte duger något till och att ingen bryr sig om mig.
Jag blundar och känner ruset i kroppen, det enda som får mig att tänka på annat i dessa dagar, det enda som egentligen har börjat betyda något i min tillvaro, men samtidigt fått mig dit jag är idag, till botten. Jag hatar det, men jag kan inte få nog!
 Jag har ingen aning om hur länge jag har suttit här, när helt plötsligt mitt drömmande mot en bättre värld och ett bättre liv avbryts av något helt oväntat.
  “Hej, hur mår du?”
En grov mansröst hörs ovanför mitt huvud. Någon kommer alltså fram till mig och frågar hur jag mår! När hände det senast egentligen?
  Vågar jag titta upp? Han kommer nog förmodligen bara se skammen i mig och gå härifrån. Jag tror inte att jag klarar av ännu mer förnedring i livet. Han kommer bara att skratta åt mig och sparka på någon som redan ligger.
Men känslan som nu fyller kroppen är annorlunda och var längesedan jag kände senast. Någon som kanske ändå bryr sig om mig och hur jag mår. Plötsligt känner jag en hand vilandes på min axel, trotts kylan ute var handen ovanligt varm. Jag tar ett hastigt beslut och tittar upp.

 Framför mig står en man i 40-årsåldern tittandes rakt in i mina ögon som om han såg genom alla mina murar och kunde känna all skam i mig, helt utan att döma. En varm känsla sköljer genom hela min kropp och själ.
  Mannen med de varma händerna har ljus felfri hy, helt nyrakad och doften av rakvattnet hänger som en lätt dimma i luften. Det bruna håret ramar in ansiktet perfekt och en lock faller ner över de djupbruna ögonen.
Han släppte mig tvärt med blicken och det var som en våg av skam snabbt ilade genom honom.
Om jag bara hade varit 15-20 år äldre hade jag nog fallit för honom direkt, jag slår vad om att han har en drös med medelålderskvinnor som trånar efter honom och här sitter denna man bara några enstaka decimetrar fram mig och ser skamsen ut. Det känns bara så absurt.
  Tillslut tittar han på mig igen och samma känslor kommer tillbaka. Jag ser att han är på väg att öppna munnen för att säga någonting och precis då blir jag rädd. Rädd för en spydig kommentar. Grodor som lätt brukar kunna hoppa ur folks munnar. Han känns dock inte som alla andra, han känns speciell.
Men precis som han ska öppna munnen blir jag livrädd och stänger igen ögonen för att inte se hans blick.
  “Du ser verkligen förskräcklig ut!”
Precis där försvann all min luft ur lungorna som att någon fått in en fullträff med all sin kraft i magen och jag känner en tår nedför kinden. Kommentaren jag var så rädd för kom helt utan förvarning. Han är helt enkelt som alla andra, precis som alla andra: Skitstövlar! Nu kommer han bara att gå härifrån och inte ens titta åt mitt håll igen. Men han överraskar igen då han öppnar munnen för att prata en tredje gång.  “Kom med mig här, du ska få följa med mig hem till min lägenhet. Jag ska hjälpa dig hur skiten, jag bryr mig om dig.”

...Jag, bryr mig om dig, jag bryr mig om dig, jag bryr mig om dig...
De orden fastnar verkligen i hjärnan då jag följer med mannen till hans bil, den okända mannen som sa att han bryr sig om mig. Det var länge sedan denna känsla fyllde mig sist.