elsasundin

Stationens golv känns under fötterna igen, istället för den gropiga, blöta marken ute i skogen och Linda är lättad. Hon kommer förvånansvärt lätt in i jobbstämningen nu igen efter att bara kunna haft en enda person i tankarna medan hon var ute i skogen.
Nu känner hon mest av irritationen av att undersökningen bara står och trampar på samma ställe hela tiden. Svaren från rättsmedicin har fortfarande inte kommit än och hon kan bara hoppas att patologen hittar något som går att använda för utvecklingen av undersökningen.

Några dagar senare när Linda kommer in på kontoret i vanlig ordning, ser hon på Rolf att något har hänt. När hon tittar ner på skrivbordet ser hon papperna från rättsmedicin ligga där. Linda närmar sig papperna och möter Rolfs blick.
“Jag måste bara varna dig för att det inte alls var en vacker syn. Jag vet hur mycket detta fall betyder för dig och hur mycket du bryr dig om tjejerna.”
Hon tvekar med händerna två decimeter ifrån skrivbordet. Men tanken på vad svaren kan ge henne överväger fort och hon rycker åt sig mappen och börjar läsa.

Linda inser allt eftersom hon läser att dessa tjejer inte kan ha haft det lätt under deras sista stunder i livet. Våldtäkter på våldtäkter, grov misshandel, väldigt undernärda och väldigt höga värden av droger som citodon och kokain.
Men det värsta av allt som verkligen berörde Linda var att alla tjejerna hade foster i magen och inget av fostren hann bli äldre än fyra månader innan han gjorde slut på mamman och där av fostret också.
Mannen tog alltså in tjejer bara för att misshandla dem och ha något att fördriva sin tid med, när han märkt av att han gjort tjejerna gravida måste han ha handlat snabbt och dräpt dem. De flesta av tjejerna dog av ett väldigt kraftfullt slag mot huvudet men en av dem dog av strypgrepp. Han måste tagit till med det som kändes lämpligast för stunden. Efter att tjejen dött har han hämtat in en ny tjej att plåga och begravit den andra.
Detta betyder att de borde ha på sig minst någon månads tid innan nästa kidnappning och mord borde kunna ske. Det kom som en lättnad för Linda som bara gruvar sig hela dagarna långa. Men det innebär inte alls att de får ligga på latsidan för det. Vem vet egentligen vad tjejerna får gå igenom tillsammans med monstret på fri fot?
Linda lägger tillbaka papperna i mappen och lägger mappen på skrivbordet bredvid Rolf som pratar i telefon. Sedan styr hon stegen ut från kontoret, bort från all den stress som alltid ligger omkring henne.
Nu måste hon få sätta sig i lugn och ro. Bara få klura och pussla ihop de bitar som hittills är hittade och förhoppningsvis komma fram till något.

Två dagar har nu gått sedan kropparna hittats och svaren från rättsmedicin har inte hunnit komma tillbaka än. Linda bestämmer sig för att åka tillbaka till skogen där teknikerna kollar den avspärrade marken tillsammans med några nyfikna åskådare en bit bort. Några av åskådarna har till och med vågat sig lite närmare och ställer frågor till teknikerna när de har tid att svara. 
Samtidigt som Linda inspekterar närmar sig en man i 40-årsåldern, han såg ovanligt bra ut för sin ålder och den säkert tioåriga skillnaden hjälper inte Linda att bli mindre attraherad av honom. Den ljusa felfria hyn, det mörkbruna lite självlockiga håret och de djupbruna ögonen. Doften av rakvatten sprider sig in i lungorna och blandad sig med kylig, frisk luft.
“Olof” säger mannen och sträcker fram handen till Linda i en artig gest.
“Linda” svarar hon artigt tillbaka. Det första hon lägger märke till är det ovanligt varma händerna han har, speciellt märkvärdigt i en årstid som denna.
Linda tycker att det skulle kännas oartigt att gå ifrån honom nu och hon kan inte bortse från att hon egentligen har en grej hon skulle vilja fråga honom, så hon försöker lite tamt starta upp en liten snabb konversation.
“Varför är det så många här på vår arbetsplats just nu? Vad är det egentligen som är så intressant att titta på?” Hon kände nästan direkt då hon hade sagt det att det lät lite konstigt, men han verkade inte reagera på det och han fortsatte bara att prata på.
“Jag kan ju bara prata för mig själv, men jag blev lite intresserad av hur era utredningar går till. Man ser ju så mycket på tv och film, det är ju kul att få se från det riktiga perspektivet någon gång. Är ju intressant att veta hur det går till på riktigt och det är inte direkt så ofta det händer saker här ute i skogen, Det bor inte så mycket folk när man kommer en bit utanför centrum.”

Linda har ju egentligen ett jobb att sköta, men Olof låter henne inte riktigt vara ifred. Han går in lite då och då och avbryter henne lite oskyldigt.
Linda låter det helt enkelt att vara, för hon tycker faktiskt att han är riktigt trevlig och väldigt lättsam att prata med. Hon måste erkänna att hon tycker att det är skönt att få lite andra tankar på hjärnan nu än vad som annars alltid cirkulerat den senaste tiden. Linda har blivit så uppslukad av fallet och lägger ner mestadels av hennes vakna tid hon har till utredningen.
Linda och Olofs samtal går från att de pratar om mer vardagliga saker, till fallet som han verkar vara väldigt intresserad av. Linda maler på och tycker att det är otroligt skönt att prata med någon om det. Hon är lite försiktig och säger inte för mycket, men ändå mycket mer än vad någon annan främling hade fått höra från henne.
Konstigt nog kändes inte Olof  alls som en främling för Linda, hon känner verkligen att hon kan lita på honom. Hon vet inte varför och hon kanske kommer få ångra sig sen, men hon bara litar på honom.

Efter en stunds prat, som på en given signal la Olof sin ovanligt varma, lugnande hand på hennes axel och tog farväl.
Linda stod som frusen i marken och såg på honom medan han gick längs vägen mot cykeln, satte sig upp och cyklade iväg. De minuterna kändes som timmar och Linda bara stod där. När han var utom synhåll landade Linda lite mer i verkligheten och kände något på axeln. På axeln hittade hon en lapp med ett nummer och texten “Hoppas vi ses!”
En varm, kittlande känsla sköljde genom hela hennes kropp och sinne. Nu var det skärpning som gällde, hon har faktiskt ett jobb att sköta och en kidnappare/mördare att hitta. De har fortfarande ingen misstänkt.
Något som Linda däremot inte kan stänga ute nu är magkänslan, som säger åt henne att hon har missat något viktigt. Men hon kan inte alls komma på vad.