elsasundin

- elsaas@live.com

Deckare Del8

Kategori: Deckare

Två dagar har nu gått sedan kropparna hittats och svaren från rättsmedicin har inte hunnit komma tillbaka än. Linda bestämmer sig för att åka tillbaka till skogen där teknikerna kollar den avspärrade marken tillsammans med några nyfikna åskådare en bit bort. Några av åskådarna har till och med vågat sig lite närmare och ställer frågor till teknikerna när de har tid att svara. 
Samtidigt som Linda inspekterar närmar sig en man i 40-årsåldern, han såg ovanligt bra ut för sin ålder och den säkert tioåriga skillnaden hjälper inte Linda att bli mindre attraherad av honom. Den ljusa felfria hyn, det mörkbruna lite självlockiga håret och de djupbruna ögonen. Doften av rakvatten sprider sig in i lungorna och blandad sig med kylig, frisk luft.
“Olof” säger mannen och sträcker fram handen till Linda i en artig gest.
“Linda” svarar hon artigt tillbaka. Det första hon lägger märke till är det ovanligt varma händerna han har, speciellt märkvärdigt i en årstid som denna.
Linda tycker att det skulle kännas oartigt att gå ifrån honom nu och hon kan inte bortse från att hon egentligen har en grej hon skulle vilja fråga honom, så hon försöker lite tamt starta upp en liten snabb konversation.
“Varför är det så många här på vår arbetsplats just nu? Vad är det egentligen som är så intressant att titta på?” Hon kände nästan direkt då hon hade sagt det att det lät lite konstigt, men han verkade inte reagera på det och han fortsatte bara att prata på.
“Jag kan ju bara prata för mig själv, men jag blev lite intresserad av hur era utredningar går till. Man ser ju så mycket på tv och film, det är ju kul att få se från det riktiga perspektivet någon gång. Är ju intressant att veta hur det går till på riktigt och det är inte direkt så ofta det händer saker här ute i skogen, Det bor inte så mycket folk när man kommer en bit utanför centrum.”

Linda har ju egentligen ett jobb att sköta, men Olof låter henne inte riktigt vara ifred. Han går in lite då och då och avbryter henne lite oskyldigt.
Linda låter det helt enkelt att vara, för hon tycker faktiskt att han är riktigt trevlig och väldigt lättsam att prata med. Hon måste erkänna att hon tycker att det är skönt att få lite andra tankar på hjärnan nu än vad som annars alltid cirkulerat den senaste tiden. Linda har blivit så uppslukad av fallet och lägger ner mestadels av hennes vakna tid hon har till utredningen.
Linda och Olofs samtal går från att de pratar om mer vardagliga saker, till fallet som han verkar vara väldigt intresserad av. Linda maler på och tycker att det är otroligt skönt att prata med någon om det. Hon är lite försiktig och säger inte för mycket, men ändå mycket mer än vad någon annan främling hade fått höra från henne.
Konstigt nog kändes inte Olof  alls som en främling för Linda, hon känner verkligen att hon kan lita på honom. Hon vet inte varför och hon kanske kommer få ångra sig sen, men hon bara litar på honom.

Efter en stunds prat, som på en given signal la Olof sin ovanligt varma, lugnande hand på hennes axel och tog farväl.
Linda stod som frusen i marken och såg på honom medan han gick längs vägen mot cykeln, satte sig upp och cyklade iväg. De minuterna kändes som timmar och Linda bara stod där. När han var utom synhåll landade Linda lite mer i verkligheten och kände något på axeln. På axeln hittade hon en lapp med ett nummer och texten “Hoppas vi ses!”
En varm, kittlande känsla sköljde genom hela hennes kropp och sinne. Nu var det skärpning som gällde, hon har faktiskt ett jobb att sköta och en kidnappare/mördare att hitta. De har fortfarande ingen misstänkt.
Något som Linda däremot inte kan stänga ute nu är magkänslan, som säger åt henne att hon har missat något viktigt. Men hon kan inte alls komma på vad.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: