elsasundin

Linda har snart pratat med alla familjerna och hon kan inte hitta ett enda samband mellan de oskyldiga tjejernas kidnappningar förutom de uppenbara som alla redan visste om: Unga missbrukare som hamnat snett av någon anledning och sedan blivit kidnappade en sen kväll utomhus.
  Hon känner att hon måste ta in vittnen igen och förhoppningsvis få in några nya, färska vittnen på den senaste kidnappningen. Linda är medveten om att det ofta kan bli problem att ta in lite äldre vittnen, då det var ett tag sen allt hände och minnena inte alltid finns kvar lika tydligt som förut. Men nu har de inte råd att riskera fler tjejers framtid, alla insatser som går ska utföras.
  Linda går nu längs med gatan på väg till den sista familjens hus. Det är onsdag och det har gått tre dagar sedan den senaste tjejen blev kidnappad och nu är Linda på väg till hennes bostad för att träffa familjen. Linda tar upp en bild som familjen skickat på dottern. Hon var väldigt vacker och bilden togs ungefär två år tidigare, tiden innan missbruket hade tagit över hennes liv helt och hållet.
  Hennes hår var slarvigt uppsatt i en svans och en mahognybrun slinga låg över den solbrända hyn och de fylliga rosamålade läpparna breder ut i ett stort vackert leende. Men det bästa av allt är de tindrande isblåa ögonen som bara sprakar av glädje och lyser upp hela bilden.
  Linda har aldrig träffat tjejen men från och med denna stund har hon bestämt sig. Oavsett pris ska hon få henne tillbaka till den verklighet alla förtjänar att leva i och Linda ska få se det stora vackra leendet. Även om hon så måste sätta vänsterarmen för att få det att inträffa.

 Nu leder fotstegen henne in mot uppfarten till familjens hus.
Huset är ganska stort och ett stort staket skärmar av gården från bilvägen. Trädgården fylls av präktiga träd, vackra buskar och stenpartier utan dess like. Linda undrar vem som egentligen fått mer tid av mamman här: Gården, eller dottern med ett hemskt missbruk?
  Klackarna låter mot grusinfarten och Linda är nära på att tappa balansen i det ojämna grusunderlaget. Stegen fortsätter mot huvudentrén och handen sträcker sig långsamt mot ringklockan. Ljudet av klockan klingar svagt utanför dörren och inifrån rör sig några obekanta steg mot dörren. Stegen stannar av, låser upp dörren och öppnar. Ett obekant ansikte kommer fram i dörröppningen.
  En kvinna i 45-årsåldern försöker med ett litet konstlat leende men ger snabbt upp, Linda känner av hennes oro väldigt tydligt och det speglas i hennes ögon. Linda har aldrig träffat kvinnan, men kan direkt säga vem hon är, hon känner igen de där isblåa ögonen. Den enda direkta skillnaden nu mot dotterns är att hennes ögon nu lyser av oro. Kvinnan öppnar dörren ytterligare och bjuder in Linda i huset.

 Huset känns väldigt nytt och fräscht. Hallen är öppen, ljus och väldigt inbjudande med en stor vacker ljuskrona i mitten av taket, längs med väggarna hänger det foton, både från förr och nu. Närmast hänger det ett familjeporträtt i svart/vitt. De två lyckliga och stolta föräldrarna står och håller om varandra samtidigt som de tre vackra barnen står framför. Flickan i mitten med storebror på högra sidan och lillebror på andra sidan. Alla med deras stora vackra leenden, leendet som verkar gå i släkten.

   Kvinnan börjar gå längs med korridoren som verkar leda till något större rum, förmodligen vardagsrummet i huset och Linda följer efter. Ett stort öppet rum bländar henne med benvita väggar och ljust trägolv. Linda kan inte låta bli att titta lite extra på den stora mysiga skinnsoffan som pryder rummets mitt. Hon konstaterar att familjen definitivt är en övre medelklassfamilj. Blicken fortsätter bakåt i rummet mot den stora teveapparaten som ger ifrån sig klara bilder och låga ljud i bakgrunden. Hela atmosfären i huset är väldigt harmonisk och rogivande.
  Kvinnan sätter sig ner i den stora härliga skinnsoffan i rummets mitt och visar också Linda till soffan med en liten gest. Linda går långsamt fram till soffan samtidigt som hon absorberar in rummets atmosfär och intryck och hon sätter sig ner bredvid kvinnan.
  Linda tvekar lite innan hon öppnar munnen, denna kvinna har just förlorat hennes barn, den enda dottern. Det inte kan vara lätt. Nu måste Linda verkligen bygga upp förtroende för att detta ska funka. Hon försöker att släppa på prestationer och går in i den naturliga polisrollen. Det tar inte lång tid innan hon kommer igång och samtalet flyter på bra.