elsasundin

- elsaas@live.com

Deckare Del15 EPILOG

Kategori: Deckare

EPILOG

Nu är Linda på väg till samma hus igen som för fem månader sedan, då var syftet att få reda på mer om tjejen, hennes bakgrund och annat viktigt till utredningen.
 Linda får en väldigt glad överraskning då hon får syn på gården när hon går på uppfarten. Buskarnas grenar spretar åt alla möjliga håll, under de stora träden ligger det skrumpna löv och grenar. Det märks verkligen vad som fått mer uppmärksamhet än gården den senaste tiden och ett leende speglas mot fönstrens oputsade ruta.
  Linda ringer på dörren och hon hör lätta steg inifrån. En stor skillnad mot för fem månader är också uttrycket då mamman får syn på Linda. Ögonen speglar ingen oro, utan bara ren tacksamhet och glädje. Linda möts upp med en stor kram.

 Linda går in mot det väldigt ljusa och öppna vardagsrummet igen och möts upp av ett av det vackraste leendet hon sett. Hon känner knappt igen flickan i soffan. Hon ser så vaken och frisk ut. Det ligger som en aura runt henne. Linda går fram och ger henne en stor mysig kram.
  “Hur är det nu? Du strålar ju som en sol. Det är precis vid dessa tillfällen jag känner att jag valt helt rätt jobb!”
Linda möter flickans strålande blick och det var allt hon behövde få se, den blicken kommer Linda alltid minnas och kommer alltid hjälpa henne fram när det är svårt. För när det väl kommer till slutet så var allting värt det hårda slitet som ligger bakom.

Deckare Del14

Kategori: Deckare

 Jag öppnar ögonen efter ännu en natt i källaren och ångrar redan att jag öppnat dem, jag hade kanske kunnat fortsätta drömma istället för att vakna upp till den värsta verkligheten någon måste uppleva. Jag känner mig bara svagare och svagare för varje dag som går och jag kan inte längre hålla reda på hur länge jag har varit inlåst här.
  Handen letar sig över väggen efter strömbrytaren och jag får rysningar genom hela kroppen när kylan från väggen når fingertopparna. Men armarna orkar knappt med hälften av det de orkade med i början mot nu, det finns ingen kraft alls att hämta från nu. Så det tar sin lilla tid innan rummet blir ljust igen.
  Klockan på väggen visar mycket mer än förväntat; 10.18.
Han brukar aldrig låta mig sova längre än 09.30 annars, om jag har tur. Han brukar ju alltid snacka på om sina nödvändiga rutiner som ingen under några som helst omständigheter får bryta.
  Men jag får väl inte bli för nöjd med det här och tro att det kommit någon typ av vändning?
Snart kommer han väl ner igen och fortsätter med att göra mitt liv till inget annat än ett rent helvete! Hur kan någon egentligen orka med ett liv som honoms? När det enda livet snurrar runt är att förstöra andras liv, trycka ner dem och få dem att känna sig som inget annat än smuts. För det är verkligen det enda jag känner mig som nu; smuts.
Rädslan som jag känner varenda dag, varenda minut är inget att leka med heller, men ändå leker han med den, precis som en liten treåring kastar omkring sin trasdocka, en docka helt utan känslor.
  Nu måste jag väl ta mig till toan och fräscha till mig, han ska minsann inte få en enda extra anledning till att slå till mig för att ha slöat. De han verkligen gillar minst av allt är när man slöar, inte för att jag brukar kunna göra så mycket annat i denna kalla källare.
  Jag sätter mig långsamt upp i sängen och släpper ner benen på golvet. Försöker försiktigt stödja resten av kroppen på de sköra benen som får för lite mat och aldrig får röra på sig längre och jag känner direkt av yrseln. Fick ju ingen mat igår, han for iväg någonstans för att träffa någon och inte är han tillbaka än inte. Han glömde väl helt enkelt bort det.
  Bara tanken på mat vrider sig i magen, idag var väl turen helt enkelt inte med mig. Benen släpar sig in mot toan och det lilla jag fick i magen igår kommer upp.
  Benen ger vika och jag ligger lutad mot toastolen helt utan ork, helt tom på allt. Tårarna bara rullar ner för kinderna och jag ska då minsann inte alls fixa till mig idag, han ska få alla frislag han vill. Men jag tänker inte lyssna mer. Om det ska betyda att jag får sätta livet till får det väl bli så. Vad är väl det här livet värt ändå?

 Efter att ha legat på toan ett bra tag hörs det ljud ifrån dörren. Nu kommer det väl, lika bra att förbereda sig på det värsta. Och det är väl nu om någon gång man borde tänka på om det egentligen kan finnas någon gud? Jag vill bara att, om du nu kan finnas, att mitt liv i himlen ska få lite mer betydelse än mitt liv på jorden. Annars hoppar jag lika gärna över till den brinnande sidan direkt istället för att känna ännu mer besvikelse i livet!
  Men ingen rycker upp dörren som förväntat. Istället hörs det knackningar från dörren.
  “Hallå? Är du där inne? Vi ska rädda dig, du ska aldrig mer behöva känna dig rädd! Olof sitter inför rätten nu och du kommer aldrig mer behöva se det ansiktet igen. Jag ska få ut dig!”
  Det var en mjuk kvinnoröst som hördes utifrån. Men jag kan inte få ur mig något alls, min tunga känns helt torr i munnen. Istället börjar jag bara banka helt oavbrutet med handen i väggen för att visa att jag är här inne och behöver deras hjälp, stegen hördes uppför trappan igen.
  Efter ett tag lät ett avlägset ljud vid dörren samtidigt som jag bara bankar hårdare och hårdare mot väggen. När en söt kvinna i 30 års åldern och en gubbe kommer fram till mig säger det något till mig som jag inte alls uppfattar och det hjälper mig upp samtidigt som jag är i någon sorts trans.
  Efter att ha varit fast i en liten källare utan riktigt ljus på några små kvadratmetrar, till att gå upp för en trappa och kunna se riktigt solljus bakom dörren där uppe kändes mer underbart än någon annan känsla jag känt förut. Det kanske är nu jag är på väg till himlen?
Jag är äntligen, äntligen fri!
  Jag kan inte hjälpa leendet som smyger sig fram på läpparna. Den vackra kvinnan i polisuniform bredvid mig tittar på mig och hon bara ler också. Denna lycka är mer än vad min kropp klarar av just nu i mitt tillstånd. Det svartnar framför ögonen och jag känner ett par starka armar ta emot mig när jag långsamt faller ihop med ett leende på läpparna.

Deckare Del13

Kategori: Deckare

Nu finns ingen återvändo. Linda står exakt på den platsen hon och Olof bestämt träff, medan resten av truppen gömmer sig diskret en bit bort och gör sig redo att ingripa i vilken sekund som helst. Linda är väldigt spänd och lite rädd över vad som kommer hända nu: Vad kommer han säga? Hur kommer han reagera och hur kommer hon reagera på det? Kommer han bli förvånad eller kommer det att komma väntat?
  Linda ser Olof närma sig henne och det mörka svallande håret fladdrar med vinden. Precis som alla de stora hjältarna i hollywoodfilmer när de just räddat världen från undergång. Skillnaden nu mot filmerna är bara att Olof inte direkt spelar “the good guy” och att det inte ens är någon film. Allt som händer nu är ren verklighet. Det funkar inte alls med omtagningar. Gjort blir gjort och det skrämmer henne när hon ser Olofs blick.
  Han är ganska nära nu, Linda har tänkt igenom väldigt länge vad hon ska säga och hon har bestämt sig för att vara väldigt kort och konkret. Inte dra ut på det, för att få allting överstökat.
Nu är Olof framme vid Linda och hans ansikte förvrängs när han får syn på hennes uttryck.

Deckare Del12

Kategori: Deckare

Linda ser Polisbilen med Rolf och en ung tjej i gymnasieåldern svänga in på station och hon undrar var fallet kan vara på väg nu.
Men hon har en underlig känsla av att detta kommer leda dem rätt och att något bra kommer hända väldigt snart. Linda blir väldigt nyfiken på tjejen som sitter i bilen, samtidigt som hon har sina aningar om vem och varför hon kommit hit med Rolf.
 Hon möter upp dem vid bilen och de börjar gå in mot entrén.
  “Slutet är nära.” slänger Rolf ur sig samtidigt som de drar sig mot stationen. Både Rolf och Linda kan inte hjälpa att dra till med ett litet leende var.

 

Linda vet inte riktigt om hon ska skratta eller gråta nu när hon går ut ifrån förhöret. Nu ska de handla snabbt med all den informationen de har fått och om allt går rätt till nu borde allt vara över snart. Nu är de verkligen på väg någonstans.

Deckare Del11

Kategori: Deckare

Samtalet mellan damen och Rolf  var väldigt givande för honom och för fallet.
Nu, dagen efter sitter han i samma bil, på samma väg och i samma uniform som igår. Skillnaden är bara den att idag har han lite mer insikt i hur kidnapparen bara verkar spela ett spel med dem. Ett spel som snart ska nå sitt slut.

 Rolf parkerar bilen precis utanför den stora vita skolan, med stora fönster och öppna ytor. Stor utegård med vackra träd och bänkar som utifrån bara sprider signaler om att vara en bra och rik skola.
 Utanför ser han en ensam tjej sitta på skoltrappan. Efter ett antal bytta ord med damen igår och ett antal olika bilder, så tror de sig ha hittat den utsatta tjejen. Just den tjejen som han letar efter, sitter på trappan vid skolans entré. Helt utan tvekan måste det vara lyckodagen!
  Rolf kliver ur bilen och närmar sig tjejen som har musik i öronen och hon märker inte av Rolf när han närmar sig, förrän han kommit fram till första trappsteget då hon tittar upp. Ögonen spärras upp på ett litet skrämt sätt och Rolf förstår att han har kommit till rätt tjej. Han sätter sig försiktigt bredvid henne och är väldigt glad att hon sitter ensam.
  Rolf väntar på att hon själv väljer att ta ut musiken ur öronen för att prata och det dröjer inte alls länge innan man ser fingrarna på iPoden och hon drar ut musiken ur öronen. Rolf antar att hon inte kommer ta första steget till en konversation så han börjar försiktigt med att presentera sig själv.
Ett vänligt leende kom från hennes läppar och allting bara släppte på en gång, hennes mur sprack totalt.
 Tårarna börjar rinna helt ohejdbart och orden bara ramlar ur henne samtidigt som Rolf bara sitter och lyssnar, tröstar och nickar.
  “Det började som en vanlig skoldag, men jag hade stannat bara lite längre på skolan för att förbereda mig inför en redovisning till lite senare.
 Så jag var bland de sista att lämna skolan. Jag började gå hemåt som vanligt, men precis när jag skulle gå över vägen grep en kraftig hand tag om min arm. Jag reagerade på att handen var väldigt varm, faktiskt ovanligt varm. Jag kände att det var en grov manshand och greps av panik, men kunde inte få något alls ur mig.
Mannen drog med mig med hans hand för min mun. Jag kan fortfarande känna fingrarna på hakan och det är väldigt obehagligt.
Jag kunde inte säga något alls, samtidigt som han bara försökte intala mig att han inte var farlig och att allt detta var för en god sak, jag trodde honom inte förstås. Men vågade ändå inte streta emot, jag var för rädd!
  När vi kom in i skrubben tog han upp en pistol och han sa att om inte jag gjorde exakt det han sa, skulle han inte tveka en sekund att använda den här och han pekade på pistolen han höll i handen. Jag blev helt galet livrädd!
  Han kastade mobilen på mig och han hade redan slagit in ett nummer. Han sa exakt vad jag skulle säga och sen vet du ju allt om det.
Efter samtalet tog han tillbaka telefonen och började fiffla med något som jag inte har någon aning om och precis innan han gick sa han att något av det här skulle komma ut så skulle han söka upp mig igen och göra slut på mig.”
  Hon gör en liten paus och Rolf bara tittar på henne och det märks att hon är livrädd.
  “Jag är verkligen jätteledsen att jag gjorde det här! Jag hamnar inte i fängelse för det här va? Jag vara bara så rädd? Jag är inte redo för det, jag vill plugga klart och få något gjort av mitt liv. Jag tänker inte sluta här!
  Jag var bara så rädd och nu kommer han säkert också söka upp mig, det kanske är bättre i fängelset då egentligen. Istället för att få honom efter mig?
  Åh, jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så rädd!”
Rolf tittar på henne igen och ger henne ett vänligt leende.
Var inte rädd, du kommer inte hamna i fängelse alls. Däremot ska vi se till att den sjuka mannen får straffet han förtjänar.
Vi kommer att hjälpa dig så att du ska känna dig trygg, men det är inte säkert att det blir lätt. Vi skulle också behöva lite hjälp från dig nu och det var verkligen modigt att du vågade ta steget direkt och berätta det här för mig. Det kommer underlätta otroligt mycket ska du se.
Skulle du kunna följa med mig till stationen nu och reda ut lite saker så vi får fast monstret?”
Tjejen bara nickar och tittar upp på Rolf. Tårarna slutar rinna och Rolf torkar försiktigt henne kind.
  “Kom med här nu ska vi se, allt kommer bli bra. Nu ska vi få ett stopp på det här.”
Hon följer Rolf ner till polisbilen som sedan tar med dem till polisstationen. Hon säger inte mycket under bilturen dit och precis när de svänger in till stationen får Rolf syn på Linda. Precis den personen han vill träffa. För nu ska det bli ett avslut på den jobbiga och tragiska karuselltrippen.

Deckare Del10

Kategori: Deckare

Rolf lägger ner telefonen lika frustrerad som innan samtalet hade börjat. Visserligen har de hittat kropparna och de är på väg framåt. Men de har fortfarande ingen misstänkt på dessa stackars flickors mördare och ingen som helst aning var den femte stackars flickan kan vara gömd.
  Det har nu gått två veckor sedan den senaste flickan blev kidnappad och de senaste dagarna verkar till och med Linda ha tappat lite fokus. Hon är mest ute med den där nya killen Olof. Hon som hade varit så otroligt engagerad i detta.
  Rolfs tankar avbröts plötsligt med att telefonens irriterande signal surrande i öronen… igen! Med en suck tog Rolf upp luren till örat och svarade.
 Men svaret från andra ändan förvånade honom, det var inte alls vad han hade väntat sig.
  “HALLÅ, DU MÅSTE HJÄLP MIG! Hallå, hallå!?” En skrovlig, skakig, storgråtande ung tjejröst hördes i andra linjen och han började ana vad detta kunde vara om.
Rolf bytte sinnesstämning lika tvärt som när någon trycker på ”on/ off knappen” eller när någon tänder och släcker en lampa. Denna gång var det som att någon tryckte på Rolfs “sinnesstämnings-knapp”. Han gick från totalt mörker direkt in till ljuset och tände hela rummet.
  Rolf måste nu handla otroligt snabbt och effektivt, inga dyrbara sekunderar får gå till spillo. Nyfikenhets frågor som hur hon fått tag på hans nummer, hur hon fått tag i en telefon överhuvudtaget att ringa med får han spara till senare. Han förstår att det inte finns tid till det just nu, ju mer han får fram desto bättre. Man kan aldrig vara säker på hur länge samtalet håller igång och hur länge han tänkt lämna henne ensam, och tiden kan bli knapp.

   Nu är det ord och inga visor, dags att handla snabbt. Det blev ett kort men värdefullt samtal. Mobilen måste spåras och förstärkning måste fixas nu.
Telefonsamtalet med den unga tjejen blev snabbt avbrutet och av det han hörde gissar Rolf att mannen kom tillbaka.
Om mannen får veta av samtalet till kontoret vill han nog inte ens veta av. Rolf vill inte tänka på vad han nog skulle göra mot den oskyldiga tjejen. Det är illa nog ändå.
  När han tänker tillbaka på de andra tjejernas sönderslagna ben, upprivna sår och blåslagna armar förstår Rolf att mannen inte ger nåd till någon. Inte ens de oskyldiga unga tjejerna som inte gjort annat än förmodligen bara sett just svaga och oskyldiga ut.

 Precis då Rolf hade tänkt överväga att ringa Linda ser han dörrhandtaget in till kontoret rycks upp och Lindas klarvakna ögon lyser upp hela rummet. Linda måste ha hört nyheten på väg hit, för hon rycker tag i alla sina saker så fort hon bara kan och ropar åt Rolf att komma.
  Rolf skyndar sig att plocka med allt, fixa med det sista och han ringer runt till alla möjliga. Tillslut lämnar han kontoret han med.

 Nu är de på väg till platsen dit den spårade telefonen varit och Rolf kan verkligen inte föreställa sig varför någon skulle gömma sina kidnappade såhär nära mänskligheten och verkligheten. Med närmare eftertanke förstår Rolf att de inte alls är långt ifrån en gymnasieskola, han får onda aningar om att det kanske har blivit något helt galet, eller att det kanske är en fälla? Kidnapparen kanske ville ha hit dem?
De tankarna sopade han bort direkt, för om det verkligen är så att detta skulle leda dem till kidnapparen så kanske detta kommer bli deras enda chans.
  Bilen svänger in på en liten väg precis bredvid skolan och stannar sedan av bredvid någon liten skrubb. Alla stiger ur bilen och drar sig försiktigt in mot skrubben.
Rolf lägger handen på bältet för att vara beredd om någon skulle komma bakifrån eller smyga sig fram och han ser att de andra göra likadant.
  Dörren var inte låst, vilket förvånar dem väldigt mycket. Men det därinne förvånar dem ännu mer. För hur mycket de än söker finns det inte ett enda spår på att tjejerna varit fångade här.
  Efter en halvtimmas letande i en liten skrubb, inte större än ett litet städförråd går Rolf ut en sväng och möts upp av en dam.
  “Hittade ni något där inne eller?”
Rolf ser lite frågande på damen som snabbt fortsätter samtalet.
  “Jag såg nämligen en man i kanske 40-årsåldern tvinga in en ung tjej in i skrubben tidigare idag. De var inte där inne så länge, men när de kom ut sprang tjejen gråtandes därifrån. Jag hann inte riktigt ikapp henne, mina ben bär inte lika bra som de gjorde en gång i tiden. Jag hade precis tänkt ringa er i polisen, då jag såg bilen här nedanför, så jag gick hit. Har ni hittat något?”
  Rolf bara stod helt stum och försökte bearbeta allt hon berättat. Han börjar långsamt koppla vad som hänt och måste nu veta allt i minsta detalj av vad damen sett! Vem tjejen var? Men viktigast av allt; vem mannen var?
  Rolf ber damen att följa med honom till stationen så det får reda ut allt i lugn och ro.

Deckare Del9

Kategori: Deckare

Stationens golv känns under fötterna igen, istället för den gropiga, blöta marken ute i skogen och Linda är lättad. Hon kommer förvånansvärt lätt in i jobbstämningen nu igen efter att bara kunna haft en enda person i tankarna medan hon var ute i skogen.
Nu känner hon mest av irritationen av att undersökningen bara står och trampar på samma ställe hela tiden. Svaren från rättsmedicin har fortfarande inte kommit än och hon kan bara hoppas att patologen hittar något som går att använda för utvecklingen av undersökningen.

Några dagar senare när Linda kommer in på kontoret i vanlig ordning, ser hon på Rolf att något har hänt. När hon tittar ner på skrivbordet ser hon papperna från rättsmedicin ligga där. Linda närmar sig papperna och möter Rolfs blick.
“Jag måste bara varna dig för att det inte alls var en vacker syn. Jag vet hur mycket detta fall betyder för dig och hur mycket du bryr dig om tjejerna.”
Hon tvekar med händerna två decimeter ifrån skrivbordet. Men tanken på vad svaren kan ge henne överväger fort och hon rycker åt sig mappen och börjar läsa.

Linda inser allt eftersom hon läser att dessa tjejer inte kan ha haft det lätt under deras sista stunder i livet. Våldtäkter på våldtäkter, grov misshandel, väldigt undernärda och väldigt höga värden av droger som citodon och kokain.
Men det värsta av allt som verkligen berörde Linda var att alla tjejerna hade foster i magen och inget av fostren hann bli äldre än fyra månader innan han gjorde slut på mamman och där av fostret också.
Mannen tog alltså in tjejer bara för att misshandla dem och ha något att fördriva sin tid med, när han märkt av att han gjort tjejerna gravida måste han ha handlat snabbt och dräpt dem. De flesta av tjejerna dog av ett väldigt kraftfullt slag mot huvudet men en av dem dog av strypgrepp. Han måste tagit till med det som kändes lämpligast för stunden. Efter att tjejen dött har han hämtat in en ny tjej att plåga och begravit den andra.
Detta betyder att de borde ha på sig minst någon månads tid innan nästa kidnappning och mord borde kunna ske. Det kom som en lättnad för Linda som bara gruvar sig hela dagarna långa. Men det innebär inte alls att de får ligga på latsidan för det. Vem vet egentligen vad tjejerna får gå igenom tillsammans med monstret på fri fot?
Linda lägger tillbaka papperna i mappen och lägger mappen på skrivbordet bredvid Rolf som pratar i telefon. Sedan styr hon stegen ut från kontoret, bort från all den stress som alltid ligger omkring henne.
Nu måste hon få sätta sig i lugn och ro. Bara få klura och pussla ihop de bitar som hittills är hittade och förhoppningsvis komma fram till något.

Deckare Del8

Kategori: Deckare

Två dagar har nu gått sedan kropparna hittats och svaren från rättsmedicin har inte hunnit komma tillbaka än. Linda bestämmer sig för att åka tillbaka till skogen där teknikerna kollar den avspärrade marken tillsammans med några nyfikna åskådare en bit bort. Några av åskådarna har till och med vågat sig lite närmare och ställer frågor till teknikerna när de har tid att svara. 
Samtidigt som Linda inspekterar närmar sig en man i 40-årsåldern, han såg ovanligt bra ut för sin ålder och den säkert tioåriga skillnaden hjälper inte Linda att bli mindre attraherad av honom. Den ljusa felfria hyn, det mörkbruna lite självlockiga håret och de djupbruna ögonen. Doften av rakvatten sprider sig in i lungorna och blandad sig med kylig, frisk luft.
“Olof” säger mannen och sträcker fram handen till Linda i en artig gest.
“Linda” svarar hon artigt tillbaka. Det första hon lägger märke till är det ovanligt varma händerna han har, speciellt märkvärdigt i en årstid som denna.
Linda tycker att det skulle kännas oartigt att gå ifrån honom nu och hon kan inte bortse från att hon egentligen har en grej hon skulle vilja fråga honom, så hon försöker lite tamt starta upp en liten snabb konversation.
“Varför är det så många här på vår arbetsplats just nu? Vad är det egentligen som är så intressant att titta på?” Hon kände nästan direkt då hon hade sagt det att det lät lite konstigt, men han verkade inte reagera på det och han fortsatte bara att prata på.
“Jag kan ju bara prata för mig själv, men jag blev lite intresserad av hur era utredningar går till. Man ser ju så mycket på tv och film, det är ju kul att få se från det riktiga perspektivet någon gång. Är ju intressant att veta hur det går till på riktigt och det är inte direkt så ofta det händer saker här ute i skogen, Det bor inte så mycket folk när man kommer en bit utanför centrum.”

Linda har ju egentligen ett jobb att sköta, men Olof låter henne inte riktigt vara ifred. Han går in lite då och då och avbryter henne lite oskyldigt.
Linda låter det helt enkelt att vara, för hon tycker faktiskt att han är riktigt trevlig och väldigt lättsam att prata med. Hon måste erkänna att hon tycker att det är skönt att få lite andra tankar på hjärnan nu än vad som annars alltid cirkulerat den senaste tiden. Linda har blivit så uppslukad av fallet och lägger ner mestadels av hennes vakna tid hon har till utredningen.
Linda och Olofs samtal går från att de pratar om mer vardagliga saker, till fallet som han verkar vara väldigt intresserad av. Linda maler på och tycker att det är otroligt skönt att prata med någon om det. Hon är lite försiktig och säger inte för mycket, men ändå mycket mer än vad någon annan främling hade fått höra från henne.
Konstigt nog kändes inte Olof  alls som en främling för Linda, hon känner verkligen att hon kan lita på honom. Hon vet inte varför och hon kanske kommer få ångra sig sen, men hon bara litar på honom.

Efter en stunds prat, som på en given signal la Olof sin ovanligt varma, lugnande hand på hennes axel och tog farväl.
Linda stod som frusen i marken och såg på honom medan han gick längs vägen mot cykeln, satte sig upp och cyklade iväg. De minuterna kändes som timmar och Linda bara stod där. När han var utom synhåll landade Linda lite mer i verkligheten och kände något på axeln. På axeln hittade hon en lapp med ett nummer och texten “Hoppas vi ses!”
En varm, kittlande känsla sköljde genom hela hennes kropp och sinne. Nu var det skärpning som gällde, hon har faktiskt ett jobb att sköta och en kidnappare/mördare att hitta. De har fortfarande ingen misstänkt.
Något som Linda däremot inte kan stänga ute nu är magkänslan, som säger åt henne att hon har missat något viktigt. Men hon kan inte alls komma på vad.

Deckare Del7

Kategori: Deckare

Tillbaka på stationen är alla väldigt omskakade. Fyra unga tjejers livlösa kroppar, fem jobbiga samtal till skärrade och gråtande familjer. Det värsta tänkbara hade inträffat och inget att göra åt.
  Det finns fortfarande hopp om att rädda den senaste tjejen. Men det var inte lätt för Linda att ringa och berätta för den senaste kidnappade tjejens familj om dagen. Hur de hade hittat de andra tjejernas kroppar, samtidigt som det inte fanns något spår av deras dotter och syster. Hon var fortfarande spårlöst borta och det gjorde ont i hennes hjärta att behöva berätta det för dem. Linda tänker att de måste vara outhärdligt för dem nu att gå igenom detta då de vet vad som hänt med de andra tjejerna och vad som kanske kommer att hända med henne om hon inte hittas i tid.
  Det enda positiva är att det nu i alla fall finns något att gå och stå på som förhoppningsvis leder dem på de rätta vägarna så snabbt och smidigt som möjligt. Det är allt som Linda kunnat våga säga hittills. Det är fortfarande väldigt mycket som är olöst i fallet och det gör det väldigt svårt att lova en massa. Men förhoppningsvis kommer det upp viktig information tillsammans med obduktionen som blir användbar i framtiden.

Deckare Del6

Kategori: Deckare

Bilens däck glider fram på asfalten, tallarna och granarna susar förbi fönsterrutorna samtidigt som molnen rör sig norrut. Linda lutar sig mot bilens fönster och tittar ut. Utsikten fascinerar henne mer än förut, det är alldeles för sällan man egentligen stannar upp och verkligen ser sig omkring, ser det vackra landskapet som finns framför näsan på oss. Linda tänker på förhöret igen, på kvinnan och på platsen de nu ska besöka. Platsen där kvinnan hade sett en misstänkt man bärandes på en väldigt stor säck. Kvinnan hade sina misstankar om en kropp i säcken och med hennes beskrivningar fick hon ingen emot sig heller.
Linda kunde ana vad som väntade dem och bara tanken gav henne kalla kårar genom hela ryggraden, ändå ner till tårna.
Men detta måste ändå göras och förhoppningsvis är inget för sent än.
  Polisbilen svänger in på en ödslig väg, bort från asfalt och annat tecken på civilisation. Hon tittar ut igen och undrar om det var så här folket från tidigare århundraden sett världen.

 Enligt kvinnan hade hon varit ute på cykeltur i skogen, när hon plötsligt såg en svart bil parkerad mitt på vägen. En bit längre bort in i skogen såg kvinnan mannen gåendes med säcken.
  Som tur var, vände kvinnan direkt då hon upptäckte mannen. Hon blev aningen rädd. Det var väldigt synd att hon inte fick tag på registreringsnumret, men riskerna som hade funnits om hon hade cyklat ännu närmare var ju för stora. Så det var lite tur också att hon vände om, annars hade de kanske inte fått in vittnesmålet. Utan istället kanske fått in ett till fall på saknade personer.
  Bilen skulle väl förmodligen varit stulen också, det brukar vara så. Det är inte ofta dessa typer kör runt i bilar skrivna i deras eget namn.

 Linda kan nu se det stora ihåliga trädet på vänster sida om vägen. Trädet som kvinnan pratade om och Linda förstår att de äntligen kommit fram, hon ser sig omkring och ber chauffören att stanna.
  Rolf och Linda stiger ur bilen och drar in den härliga, rogivande skogsdoften och känner lugnet i själen. Det är väldigt vackert här ute. Den stora, täta skogen breder sig längre än ögat når åt öst lika väl som åt väst och i mitten av denna stora mäktiga skapelse delas allt upp i två sidor med hjälp av grusvägen. Inte heller den kan ögat se slutet på.

Det är fortfarande dag och solen söker sig försiktigt in mellan trädkronorna. En sort ljusdans färdas över deras huvuden. Vinden blåser lätt och får dansen att skifta väldigt tvärt. Ibland till livlig tango och ibland till en stillsam men vacker vals. Lugnet behålls tyvärr inte länge än så och letandet måste dra igång direkt.

 Alfons; den lilla extramedlemmen i truppen håller sig i täten och nosar sig fram genom skogen. Linda, Rolf och de andra i truppen håller sig strax bakom honom. Alfons verkar ha något på spåren och alla följer nyfiket efter.
Plötsligt stannar han och det är som att hela världen stannar för Linda, hon vågar nästan inte titta. Vad kan han ha hittat?
  Men han hann knappt stanna förrän han fortsatte in i skogen igen. Gropen i magen på Linda växer ännu mer nu. Vad kommer egentligen hända näst?
Precis som den tanken lämnade henne märker hon att Alfons har stannat igen och framför honom ligger precis det som alla fruktade. En livlös kropp ligger precis framför ögonen på dem. Linda känner knappt igen den unga tjejen, men skulle ändå gissa på kidnapparoffer nr fyra. Tjejen vars familj Linda just pratat med, den oroliga familjen som skulle göra precis vad som helst för att få träffa deras ängel en enda gång till. Den vackra tjejen med hela livet framför sig.
  Linda kan inte hejda sig längre. Hon känner hur det börjar bränna i ögonvrån och en liten tår rinner ner för den bleka kinden.
Bilderna från besöken hos de oroliga familjerna spolas fram och tillbaka i Lindas minne, hon står inte ut. Snart kommer de få besked om att deras dotter/syster/vän inte längre finns bland oss på jordelivet, utan att själen har gått vidare. Bort från denna planet av elände och Linda är rädd att de inte blir den enda familjen som kommer få dåliga nyheter ikväll, hon har en jobbig magkänsla om att det inte bara är en enda livlös kropp som ligger här, bland mossa och löv.
  Linda tittar in i den snåriga skogen igen och hennes öga för detaljer ser några misstänkta kullar någon grävt i för ett litet tag sen och hon ser på Rolf att han tänker i samma banor som henne.
Rolf kontaktar de på stationen. Han ber dem om förstärkning och utrustning.       
  Ännu en titt in i skogen och nu står Alfons framme vid högen Linda kollade in, som en bekräftelse på vad de befarat. Nu är det bara att vänta på förstärkningen och utrustningen innan de kan kolla hur illa det egentligen ligger till.

Deckare Del5

Kategori: Deckare

Nu blev Linda genast ännu mer på hugget än förut och snart kommer hon spricka. Nu har de äntligen fått den första riktiga ledtråden som faktiskt leder till något konkret att jobba med, något att titta närmare på och som förhoppningsvis leder till ännu mer ledtrådar. Eller kanske till och med ännu bättre… Kanske kan detta leda dem till svaret i egen hög person.

   Linda småspringer i korridoren till kontoret och Rolf samtidigt som hon jämrar sig över att hon valde klackskorna i morse. Hon som inte har använt dem på ett bra tag. Att hon var tvungen att ta dem just idag!
  Linda kan äntligen se dörren till kontoret och släpper den inte en enda sekund med blicken samtidigt som hon närmar sig och väl framme vid dörren bara rycker upp hon den och får syn på Rolfs förvånande blick.

   Lindas adrenalin pumpar fortfarande och hon avbryter Rolf i sökandet ännu en gång, hon tvekar inte ens innan hon börjar prata. Allt bara väller ur henne och hon kan känna lyckan rusa genom henne, nu när de äntligen är på väg framåt i utredningen. De är fortfarande långt ifrån framme. Men det finns i alla fall något att gå på nu, en tråd att följa, en ljusstrimma i mörkret.
  När Linda pratat klart ser hon i Rolfs ögon precis samma sak som hon själv känner, och han ger henne ett av sina “bra jobbat leenden”, samtidigt som han ringer några samtal.
  Nu går de ut från kontoret igen. Rolf och Linda, precis som många andra gånger under denna tid. Men nu är ändå allting annorlunda. Idag finns det en ledstjärna. Ett svagt ljus. En ficklampa. Och det känns så otroligt mycket lättare än att bara famla runt i kolsvart mörker utan att veta var man ska. Linda känner en otroligt lättnad nät hon går där i korridoren på väg mot utgången och på väg mot bilarna nere i garaget.

Deckare Del4

Kategori: Deckare

När Linda kommer in till kontoret igen efter besöket hos den sista familjen sitter Rolf och söker igenom register efter register med den fortfarande kaffedränkta kaffekoppen i handen och tittar fundersamt på skärmen.
  Linda går fram till skrivbordet och lägger ner anteckningsblocket framför honom. Rolf tar en liten klunk av kaffet, ställer ner koppen på skrivbordet och han möter upp Lindas blick.
  “Kan du titta igenom de här svaren så fort som möjligt? Jag har tyvärr inte tid att stanna, måste direkt vidare till ett väldigt intressant vittnesmål som ringde hit tidigare idag och det måste undersökas nu direkt. Jag skulle ju verkligen inte kunna stå ut med själv om vi får in ett till fall med kidnappade tjejer.” Säger Linda.
  “Jo, jag kollar igenom det alldeles strax och sen vill jag höra allt vad vittnet hade att säga. Jag är kvar här på kontoret om du behöver något sen, Lycka till!”
  Linda nickar snabbt tillbaka och går sedan med bestämda steg mot dörren. Det syns på hela hennes sätt att gå och hela utstrålningen att hon inte kommer att ge upp. För nu när Linda väl har bestämt sig för något riktigt ordentligt ger hon aldrig upp!

 Dörren smälls igen och ljudet från korridoren försvinner. Endast surret från datorn och knappandet på tangentbordet hindrar tystnaden från att ta över.  
  Rolf känner av tystnaden, men låter inte den påverka honom alls. Han tänker istället på Linda och beundrar hennes beslutsamhet. Rolf låter den tanken fylla honom med lite extra kraft innan han återigen fokuserar blicken på datorn och fortsätter.

Deckare Del3

Kategori: Deckare

Linda har snart pratat med alla familjerna och hon kan inte hitta ett enda samband mellan de oskyldiga tjejernas kidnappningar förutom de uppenbara som alla redan visste om: Unga missbrukare som hamnat snett av någon anledning och sedan blivit kidnappade en sen kväll utomhus.
  Hon känner att hon måste ta in vittnen igen och förhoppningsvis få in några nya, färska vittnen på den senaste kidnappningen. Linda är medveten om att det ofta kan bli problem att ta in lite äldre vittnen, då det var ett tag sen allt hände och minnena inte alltid finns kvar lika tydligt som förut. Men nu har de inte råd att riskera fler tjejers framtid, alla insatser som går ska utföras.
  Linda går nu längs med gatan på väg till den sista familjens hus. Det är onsdag och det har gått tre dagar sedan den senaste tjejen blev kidnappad och nu är Linda på väg till hennes bostad för att träffa familjen. Linda tar upp en bild som familjen skickat på dottern. Hon var väldigt vacker och bilden togs ungefär två år tidigare, tiden innan missbruket hade tagit över hennes liv helt och hållet.
  Hennes hår var slarvigt uppsatt i en svans och en mahognybrun slinga låg över den solbrända hyn och de fylliga rosamålade läpparna breder ut i ett stort vackert leende. Men det bästa av allt är de tindrande isblåa ögonen som bara sprakar av glädje och lyser upp hela bilden.
  Linda har aldrig träffat tjejen men från och med denna stund har hon bestämt sig. Oavsett pris ska hon få henne tillbaka till den verklighet alla förtjänar att leva i och Linda ska få se det stora vackra leendet. Även om hon så måste sätta vänsterarmen för att få det att inträffa.

 Nu leder fotstegen henne in mot uppfarten till familjens hus.
Huset är ganska stort och ett stort staket skärmar av gården från bilvägen. Trädgården fylls av präktiga träd, vackra buskar och stenpartier utan dess like. Linda undrar vem som egentligen fått mer tid av mamman här: Gården, eller dottern med ett hemskt missbruk?
  Klackarna låter mot grusinfarten och Linda är nära på att tappa balansen i det ojämna grusunderlaget. Stegen fortsätter mot huvudentrén och handen sträcker sig långsamt mot ringklockan. Ljudet av klockan klingar svagt utanför dörren och inifrån rör sig några obekanta steg mot dörren. Stegen stannar av, låser upp dörren och öppnar. Ett obekant ansikte kommer fram i dörröppningen.
  En kvinna i 45-årsåldern försöker med ett litet konstlat leende men ger snabbt upp, Linda känner av hennes oro väldigt tydligt och det speglas i hennes ögon. Linda har aldrig träffat kvinnan, men kan direkt säga vem hon är, hon känner igen de där isblåa ögonen. Den enda direkta skillnaden nu mot dotterns är att hennes ögon nu lyser av oro. Kvinnan öppnar dörren ytterligare och bjuder in Linda i huset.

 Huset känns väldigt nytt och fräscht. Hallen är öppen, ljus och väldigt inbjudande med en stor vacker ljuskrona i mitten av taket, längs med väggarna hänger det foton, både från förr och nu. Närmast hänger det ett familjeporträtt i svart/vitt. De två lyckliga och stolta föräldrarna står och håller om varandra samtidigt som de tre vackra barnen står framför. Flickan i mitten med storebror på högra sidan och lillebror på andra sidan. Alla med deras stora vackra leenden, leendet som verkar gå i släkten.

   Kvinnan börjar gå längs med korridoren som verkar leda till något större rum, förmodligen vardagsrummet i huset och Linda följer efter. Ett stort öppet rum bländar henne med benvita väggar och ljust trägolv. Linda kan inte låta bli att titta lite extra på den stora mysiga skinnsoffan som pryder rummets mitt. Hon konstaterar att familjen definitivt är en övre medelklassfamilj. Blicken fortsätter bakåt i rummet mot den stora teveapparaten som ger ifrån sig klara bilder och låga ljud i bakgrunden. Hela atmosfären i huset är väldigt harmonisk och rogivande.
  Kvinnan sätter sig ner i den stora härliga skinnsoffan i rummets mitt och visar också Linda till soffan med en liten gest. Linda går långsamt fram till soffan samtidigt som hon absorberar in rummets atmosfär och intryck och hon sätter sig ner bredvid kvinnan.
  Linda tvekar lite innan hon öppnar munnen, denna kvinna har just förlorat hennes barn, den enda dottern. Det inte kan vara lätt. Nu måste Linda verkligen bygga upp förtroende för att detta ska funka. Hon försöker att släppa på prestationer och går in i den naturliga polisrollen. Det tar inte lång tid innan hon kommer igång och samtalet flyter på bra.

Deckare Del2

Kategori: Deckare

“Nu har vi fått in ännu en kidnappning på en ung missbrukartjej kring 17-18 år.”
  Rolf lägger ifrån sig telefonen på skrivbordet och tittar med bekymrade ögon på Linda. Den alltid så glada och positiva polisen i deras trupp. Den yngre fläkten som framtiden inte visar något annat än ljust för. Hon med det blonda vackra håret, de blåa ögonen och de fylliga rosenröda läpparna som alltid formas efter det vackra leendet, men inte idag. Hennes vanligtvis obekymrade utstrålning förvrängs. Hennes panna rynkas mer än någonsin och en suck kommer från hennes läppar.
  “Kan han inte bara lämna de unga flickorna ifred? Detta blir det femte offret på två och ett halvt år. Nu måste vi stoppa det, för sista gången. Jag bryr mig inte vad jag behöver betala för att få fast det grymma monstret.”
Linda stället sig upp och dunkar nävarna hårt i bordet. Rolfs kaffekopp välter,  det varma kaffet rinner ut över bordet och några enstaka droppar når golvet.
  Rolf ser väldigt sällan Linda såhär upprörd, men han förstår henne helt och fullt. Alla dessa unga tjejer. Ingen har någon som helst aning om var de skulle kunna hålla hus. Fem tjejers familjer och vänner som oroar sig dag ut och dag in. Men ovissheten om de ens är vid liv måste vara värst. Man har ju ingen aning om vad kidnapparen kan göra mot dem.

Linda står fortfarande upp med näven i bordet och ser väldigt koncentrerad ut.
  ”Nu ska jag kontakta alla tjejernas familjer igen och se om jag kan hitta något mönster i kidnappningarna, för att kanske i alla fall förhindra ett till offer.”Hon går med bestämda steg ut ur rummet med anteckningsblocket i högsta hugg.
  Ljudet av hennes skor och nyckelknippan som skramlar försvinner och tonas gradvis bort, enda tills man bara hör surret av datorn inne på kontoret och något småprat ute i korridoren.
  Rolfs ögon faller mot bilderna på de fem försvunna tjejerna och han känner ilskan mot den som gjort allt. Sedan går han bort till kaffeautomaten, häller upp nykokat kaffe i den utspillda muggen och går ut ur rummet han också.

Deckare Del1

Kategori: Deckare

Nu ligger jag här igen, i botten av den djupaste graven man kan gräva ner sig i.
  Det är en mörk, kall höstkväll i början av oktober och det är ovanligt lite folk som passerar, men de få som ändå passerar låtsas inte ens om att jag ligger här. Eller så orkar de väl inte bry sig, de tycker väl att deras liv redan är eländiga nog när de inte hade råd med den där senaste mobilen eller misslyckades på jobbet. De ser väl bara en förlorad själ som inte ens är värd en endaste liten blick.
Men de kanske har rätt? Jag kanske är förlorad!?
  Innan sommaren hade jag verkligen tänkt sluta, jag hade ju till och med min pojkvän vid min sida som lovade sin hjälp. Det kändes verkligen som att mitt liv äntligen hade nått vändpunkten som både jag och många andra i min närhet hade väntat och hoppats på. Men som vanligt när jag får ett ljus i mitt liv tas det bort lika snabbt som jag vågar börja hoppas på något bättre.
  Som om det inte redan var tillräckligt innan så är det värre just nu, jag är ännu djupare ner än förut. Skulle jag ens orka bry mig om det hände mig något, när inte en enda människa ens orkar vända en endaste liten blick åt mitt håll?
  Eller ännu jobbigare, att lämna ifrån sig några enstaka minuter av sin dyrbara och hektiska tid till att gå fram till mig och fråga mig en endaste liten fråga som “Hur mår du?” Men det är väl bara önsketänk, man brukar ju oftast vilja ha allt som man inte kan få. Jag förstår mig verkligen på det, för jag vill inte ha mitt liv längre. Tänk om jag skulle få byta liv med någon annan? Då skulle säkert allt bli bättre! Men det finns nog ingen som skulle vilja byta med mig heller så.

  Skulle någon ens bry sig om jag försvann nu? Mamma och pappa skulle väl försöka bry sig i alla fall, men någon annan... Nej, förmodligen inte, mitt liv räcker inget till helt enkelt.
  Blicken sänkte sig ner mot marken och ner till verkligheten, till den dumma förbannade verkligheten. Verkligheten som säger till mig att jag inte duger något till och att ingen bryr sig om mig.
Jag blundar och känner ruset i kroppen, det enda som får mig att tänka på annat i dessa dagar, det enda som egentligen har börjat betyda något i min tillvaro, men samtidigt fått mig dit jag är idag, till botten. Jag hatar det, men jag kan inte få nog!
 Jag har ingen aning om hur länge jag har suttit här, när helt plötsligt mitt drömmande mot en bättre värld och ett bättre liv avbryts av något helt oväntat.
  “Hej, hur mår du?”
En grov mansröst hörs ovanför mitt huvud. Någon kommer alltså fram till mig och frågar hur jag mår! När hände det senast egentligen?
  Vågar jag titta upp? Han kommer nog förmodligen bara se skammen i mig och gå härifrån. Jag tror inte att jag klarar av ännu mer förnedring i livet. Han kommer bara att skratta åt mig och sparka på någon som redan ligger.
Men känslan som nu fyller kroppen är annorlunda och var längesedan jag kände senast. Någon som kanske ändå bryr sig om mig och hur jag mår. Plötsligt känner jag en hand vilandes på min axel, trotts kylan ute var handen ovanligt varm. Jag tar ett hastigt beslut och tittar upp.

 Framför mig står en man i 40-årsåldern tittandes rakt in i mina ögon som om han såg genom alla mina murar och kunde känna all skam i mig, helt utan att döma. En varm känsla sköljer genom hela min kropp och själ.
  Mannen med de varma händerna har ljus felfri hy, helt nyrakad och doften av rakvattnet hänger som en lätt dimma i luften. Det bruna håret ramar in ansiktet perfekt och en lock faller ner över de djupbruna ögonen.
Han släppte mig tvärt med blicken och det var som en våg av skam snabbt ilade genom honom.
Om jag bara hade varit 15-20 år äldre hade jag nog fallit för honom direkt, jag slår vad om att han har en drös med medelålderskvinnor som trånar efter honom och här sitter denna man bara några enstaka decimetrar fram mig och ser skamsen ut. Det känns bara så absurt.
  Tillslut tittar han på mig igen och samma känslor kommer tillbaka. Jag ser att han är på väg att öppna munnen för att säga någonting och precis då blir jag rädd. Rädd för en spydig kommentar. Grodor som lätt brukar kunna hoppa ur folks munnar. Han känns dock inte som alla andra, han känns speciell.
Men precis som han ska öppna munnen blir jag livrädd och stänger igen ögonen för att inte se hans blick.
  “Du ser verkligen förskräcklig ut!”
Precis där försvann all min luft ur lungorna som att någon fått in en fullträff med all sin kraft i magen och jag känner en tår nedför kinden. Kommentaren jag var så rädd för kom helt utan förvarning. Han är helt enkelt som alla andra, precis som alla andra: Skitstövlar! Nu kommer han bara att gå härifrån och inte ens titta åt mitt håll igen. Men han överraskar igen då han öppnar munnen för att prata en tredje gång.  “Kom med mig här, du ska få följa med mig hem till min lägenhet. Jag ska hjälpa dig hur skiten, jag bryr mig om dig.”

...Jag, bryr mig om dig, jag bryr mig om dig, jag bryr mig om dig...
De orden fastnar verkligen i hjärnan då jag följer med mannen till hans bil, den okända mannen som sa att han bryr sig om mig. Det var länge sedan denna känsla fyllde mig sist.