elsasundin

- elsaas@live.com

Deckare Del14

Kategori: Deckare

 Jag öppnar ögonen efter ännu en natt i källaren och ångrar redan att jag öppnat dem, jag hade kanske kunnat fortsätta drömma istället för att vakna upp till den värsta verkligheten någon måste uppleva. Jag känner mig bara svagare och svagare för varje dag som går och jag kan inte längre hålla reda på hur länge jag har varit inlåst här.
  Handen letar sig över väggen efter strömbrytaren och jag får rysningar genom hela kroppen när kylan från väggen når fingertopparna. Men armarna orkar knappt med hälften av det de orkade med i början mot nu, det finns ingen kraft alls att hämta från nu. Så det tar sin lilla tid innan rummet blir ljust igen.
  Klockan på väggen visar mycket mer än förväntat; 10.18.
Han brukar aldrig låta mig sova längre än 09.30 annars, om jag har tur. Han brukar ju alltid snacka på om sina nödvändiga rutiner som ingen under några som helst omständigheter får bryta.
  Men jag får väl inte bli för nöjd med det här och tro att det kommit någon typ av vändning?
Snart kommer han väl ner igen och fortsätter med att göra mitt liv till inget annat än ett rent helvete! Hur kan någon egentligen orka med ett liv som honoms? När det enda livet snurrar runt är att förstöra andras liv, trycka ner dem och få dem att känna sig som inget annat än smuts. För det är verkligen det enda jag känner mig som nu; smuts.
Rädslan som jag känner varenda dag, varenda minut är inget att leka med heller, men ändå leker han med den, precis som en liten treåring kastar omkring sin trasdocka, en docka helt utan känslor.
  Nu måste jag väl ta mig till toan och fräscha till mig, han ska minsann inte få en enda extra anledning till att slå till mig för att ha slöat. De han verkligen gillar minst av allt är när man slöar, inte för att jag brukar kunna göra så mycket annat i denna kalla källare.
  Jag sätter mig långsamt upp i sängen och släpper ner benen på golvet. Försöker försiktigt stödja resten av kroppen på de sköra benen som får för lite mat och aldrig får röra på sig längre och jag känner direkt av yrseln. Fick ju ingen mat igår, han for iväg någonstans för att träffa någon och inte är han tillbaka än inte. Han glömde väl helt enkelt bort det.
  Bara tanken på mat vrider sig i magen, idag var väl turen helt enkelt inte med mig. Benen släpar sig in mot toan och det lilla jag fick i magen igår kommer upp.
  Benen ger vika och jag ligger lutad mot toastolen helt utan ork, helt tom på allt. Tårarna bara rullar ner för kinderna och jag ska då minsann inte alls fixa till mig idag, han ska få alla frislag han vill. Men jag tänker inte lyssna mer. Om det ska betyda att jag får sätta livet till får det väl bli så. Vad är väl det här livet värt ändå?

 Efter att ha legat på toan ett bra tag hörs det ljud ifrån dörren. Nu kommer det väl, lika bra att förbereda sig på det värsta. Och det är väl nu om någon gång man borde tänka på om det egentligen kan finnas någon gud? Jag vill bara att, om du nu kan finnas, att mitt liv i himlen ska få lite mer betydelse än mitt liv på jorden. Annars hoppar jag lika gärna över till den brinnande sidan direkt istället för att känna ännu mer besvikelse i livet!
  Men ingen rycker upp dörren som förväntat. Istället hörs det knackningar från dörren.
  “Hallå? Är du där inne? Vi ska rädda dig, du ska aldrig mer behöva känna dig rädd! Olof sitter inför rätten nu och du kommer aldrig mer behöva se det ansiktet igen. Jag ska få ut dig!”
  Det var en mjuk kvinnoröst som hördes utifrån. Men jag kan inte få ur mig något alls, min tunga känns helt torr i munnen. Istället börjar jag bara banka helt oavbrutet med handen i väggen för att visa att jag är här inne och behöver deras hjälp, stegen hördes uppför trappan igen.
  Efter ett tag lät ett avlägset ljud vid dörren samtidigt som jag bara bankar hårdare och hårdare mot väggen. När en söt kvinna i 30 års åldern och en gubbe kommer fram till mig säger det något till mig som jag inte alls uppfattar och det hjälper mig upp samtidigt som jag är i någon sorts trans.
  Efter att ha varit fast i en liten källare utan riktigt ljus på några små kvadratmetrar, till att gå upp för en trappa och kunna se riktigt solljus bakom dörren där uppe kändes mer underbart än någon annan känsla jag känt förut. Det kanske är nu jag är på väg till himlen?
Jag är äntligen, äntligen fri!
  Jag kan inte hjälpa leendet som smyger sig fram på läpparna. Den vackra kvinnan i polisuniform bredvid mig tittar på mig och hon bara ler också. Denna lycka är mer än vad min kropp klarar av just nu i mitt tillstånd. Det svartnar framför ögonen och jag känner ett par starka armar ta emot mig när jag långsamt faller ihop med ett leende på läpparna.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: